Cecilia Lindgren hade inte en tanke på att bli bibliotekarie, men livet ville annorlunda, och jobbet visade sig passa henne perfekt. Foto: Anna Lindblom
Cecilia Lindgren ska få Lund att läsa i höst, är det tänkt. Foto: Anna Lindblom
Herr och fru Obama som dockor.
Fredrik Lindström och Kristian Luuk i virkade versioner.

Hon ska få hela Lund att läsa

Cecilia Lindgren visste precis vad hon skulle göra med sitt liv. Hon skulle bli översättare. Bibliotekarie fanns inte på kartan – en sådan var präktig och flärdlös.
Men livet ville annorlunda, och gladast för det är Cecilia Lindgren, som älskar livet på biblioteket. I höst ska hon få hela Lund att läsa, är det tänkt.

PROFILEN
Namn: Cecilia Lindgren
Ålder: 40
Bor: Lund
Familj: Man, två barn och en hund.
Gör: Jobbar på Lunds stadsbibliotek.
Aktuell: Projektledare för Lund läser, en öppen bokcirkel för alla som vill vara med, som drar i gång den 8 september.
Intressen: ”Att titta på fotboll. Att träna och tävla med min hund. Och att virka dockor. Det var en grej som bara dök upp för ett par år sedan. Jag var ensam hemma, och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Då fick jag för mig att börja virka. Det blev både snett och vint, men jag fastnade i alla fall. Sedan fick jag en bok i present, om hur man virkar dockor. Det var egentligen alldeles för svårt för mig, men ändå kul. Min man brukar säga att jag är som Emil i Lönneberga, fast med virkade dockor överallt istället för trägubbar…”

Som liten var hon först och främst hästtjej.
– Ja, fram till nian var det hästar som gällde. Eller rättare sagt djur i allmänhet. Jag var lycklig innehavare av fyra kaniner. Grannarnas hund, som jag gick ut med varje eftermiddag och helg och hade med i sommarstugan, betydde också väldigt, väldigt mycket.
Liksom böcker.
– Jag läste mycket. Fast inte just på bibliotek. Man hör ju folk berätta hur mycket tid de tillbringade på ”sitt skolbibliotek”, och hur mycket det betydde för dem, men så var det faktiskt inte för mig.

Och att omsätta bokpassionen i en karriär som bibliotekarie var alltså helt otänkbart.
– Jag hade helt klart fördomar om bibliotekarier. De var tråkiga. Och det var inte jag. Jag har alltid varit intresserad av mode och kläder, och det ansåg jag på något sätt var helt oförenligt med bibliotekarieyrket.
I stället skulle hon ge sig hän åt sin kärlek till det franska språket, och bli översättare. Det var planen.

Tills hon, efter 60 högskolepoäng, insåg att hennes bild av översättarlivet var tämligen fri från verklighetsförankring.
– Jag såg framför mig hur jag skulle jobba i Paris, Bryssel eller Strasbourg. Men sedan fattade jag ju att det är högst en promille av alla översättare som har den sortens jobb. De flesta sitter hemma och översätter tekniska beskrivningar.

Hon beskriver insikten som ”sin första livskris”. Till hennes undsättning kom hennes far, och föreslog att hon i stället kunde bli – bibliotekarie.
– Först blev jag ganska förolämpad, men på något sätt tänkte jag om.
Det hon bestämde sig för att satsa på var ett jobb på något av de företagsbibliotek som på den tiden var något vanligare än nu.
– Men år 2000, samma år som jag började på bibliotekarieutbildningen, kom it-kraschen. Och när det gick sämre för företagen var det inte precis bibliotek och informationsförmedling man valde att satsa på.
Så hon fick tänka om igen, och bestämde sig för att hon skulle bli universitetsbibliotekarie.
– Fast sedan fick jag extrajobb här, på Lunds stadsbibliotek. Och det var så himla roligt! En sådan fantastisk puls. Det händer saker hela tiden, och är en sådan enorm spännvidd på frågorna.

Dessutom, påpekar hon, finns det något genuint positivt i luften på ett folkbibliotek.
– Besökarna vill ju verkligen vara här. Alla har kommit hit frivilligt, på sin fritid.
Så när hon, år 2002, var färdig med utbildningen ”var det inget annat än folkbibliotek som gällde”, som hon uttrycker saken. Första anställningen blev i Veberöd.
– Det var ju på ett sätt annorlunda jämfört med Lund, men också ganska likt. Det finns stammisar både där och här. Strömmen av besökare var förstås mindre, men samtidigt måste man nästan ha en ännu större bredd på ett litet bibliotek. Jag var anställd som barnbibliotekarie, men när jag hade mina pass i infodisken måste jag ju kunna svara på precis allt.
Hon blev kvar till 2008, då hon fick sin nuvarande tjänst i Lund.
– Jag var väl lite färdig där ute, helt enkelt. Jag kände att jag började upprepa mig.

Hon har jobbat med barn hela tiden. ”En fantastiskt viktig uppgift”, kallar hon det läsfrämjande uppdrag man har som barnbibliotekarie.
– Om barn inte kan läsa kommer de så väldigt långt efter i allting i samhället, konstaterar hon, samtidigt som hon betonar att läsning inte bara handlar om nytta:
– Det är ju så mycket annat också. Avslappningen i att försvinna in i en bok. Och detta att få sätta sig in i en annan människas värld, och därmed öva upp sin empatiska förmåga.
Att barn numera hellre skulle ägna sig åt digitala nöjen än läsning är inget hon noterat.
– Nej, faktiskt inte. Men det är klart, de barn som kommer hit är ju de barn som vill läsa. Det jag kan nämna som ett möjligt tecken på förändring är att kriterierna för det vi kallar Sommarboken, alltså att man ska läsa ett visst antal böcker under sommarlovet, så får man en bok, har sänkts från tio till sex böcker under den här tiden. Det är kanske en konsekvens av att barn numera har mycket annat som konkurrerar om deras uppmärksamhet?
Att inte ha för många synpunkter på vad barn läser, så länge de läser, är en viktig nyckel i det läsfrämjande arbetet, menar Cecilia Lindgren.
– En serietidning duger absolut, eller en faktabok. Man ska akta sig noga för att klassa läsningen som ”bra och mindre bra”.

I Cecilia Lindgrens tjänst ingår, utöver barnverksamheten, även en plats i bibliotekets grupp för programverksamhet, och det var inom ramen för den sistnämnda som idén föddes om att dra igång en offentlig läsecirkel i jätteformat.
– Konceptet har funnits i Stockholm i ganska många år, och vi har funderat ett tag på att göra något liknande, men nu blir det alltså äntligen av.
Under hela sommaren har man släppt ledtrådar till den hemliga bok som kommer att delas ut gratis den 22 augusti. Under hösten följer sedan författarbesök, föreläsningar, boksamtal och bokcirklar i olika former, både på biblioteken och på andra platser i stan.
De ledtrådar som hittills släppts är Rihanna, en svart panter, Brandenburger Tor och en flyttkartong. Den 10 augusti kommer den sista. Cecilia Lindgren tiger förstås som muren. Det enda hon kan avslöja är att det rör sig om en bok som passar alla. Precis alla.
– Det var verkligen en utmaning att hitta den där boken som alla kan fastna för. Boken som är lika intressant för en 19-årig kille som för en 90-årig kvinna. Men jag tycker att vi har lyckats.

Webb-tv

×