Charlotta Carlström vid Malmö högskola har doktorerat på bdsm, vilket betyder bondage/disciplin/sadomasochism. Foto: Anna Lindblom
Charlotta Carlström, Malmö högskola, har doktorerat på bdsm.

Sex som väcker känslor

Bdsm-sex är ett begrepp som triggar fantasin och väcker starka känslor. I sin nyutkomna doktors-avhandling låter sexologen Charlotta Carlström utövarna själva komma till tals.

Profilen
Namn: Charlotta Carlström
Ålder: 40
Bor: Malmö och Jönköping
Familj: Dotter i Jönköping, partner i Malmö.
Gör: Nybliven doktor. Undervisar i sexologi på Malmö högskola.
Aktuell: Med avhandlingen Bdsm – Paradoxernas praktiker (bdsm står för bondage/disciplin/sadomasochism) där hon dels gör en historisk tillbakablick på hur man från medicinskt, populärvetenskapligt, forskningsmässigt och politiskt/feministiskt håll har betraktat bdsm, och hur synen har förändrats då samhället förändrats. Sadomasochism var, exempelvis, psykiatrisk diagnos i Sverige ända fram till år 2009. I många andra länder klassas sadomasochism fortfarande som en sjukdom och/eller kriminellt. Utöver historiken har hon, via intervjuer, hembesök, klubbesök och en webbsajt, etablerat kontakt och skapat relationer med utövare. Totalt har hon intervjuat ett trettiotal personer.

Först som sist: nej, hon är inte själv utövare av bdsm.
– Det är annars ganska vanligt inom sexologiforskningen att man har egna erfarenheter. På flera internationella konferenser har jag träffat bdsm-forskare som är utövare.
I Charlotta Carlströms fall, förklarar hon, handlade ämnesvalet i hög grad om att hon umgicks mycket i hbtq-kretsar där man, som hon uttrycker saken, ”inte är främmande för begreppet bdsm”.
– Och så är jag medlem i Rfsu, där ämnet förstås också förekommer. Plus att det helt enkelt låg i tiden. Plötsligt stod det massor om bdsm i media.

Vägen till doktorstiteln i sexologi har emellertid gått via ett antal anhalter som inte haft det minsta med sex att göra.
Åren mellan sisådär 18 och 24 dominerades av en stark lust att upptäcka världen. Hon varvade jobb hemma i Jönköping med resor kors och tvärs över jordklotet. Tankarna på framtida studier rörde sig i trakterna av antropologi och biståndsarbete.
– När jag var ute reste sökte jag mig gärna bortanför turiststråken. Jag ville lära mig mer om andra levnadssätt, kulturer och religioner. Jag kunde stanna en månad i någon liten avlägsen by någonstans.

Den utbildning hon slutligen bestämde sig för var socionomprogrammet.
– Det fanns ett väldigt starkt socialt patos i min familj. Det satt alltid någon hemlös eller någon med alkoholproblem vid bordet när vi firade jul. Så socionom kändes som ett naturligt val.
Efter sin examen jobbade hon som socialsekreterare i fem år.
– Jag trivdes jättebra, och lärde mig massor. En socialsekreterare är en spindel i nätet. Man får mängder med kunskap både om samhällets strukturer, och om dess baksidor.
Samtidigt sticker hon inte under stol med att det är ett jobb som tar på krafterna.
– Det är en tuff tillvaro. Väldigt krävande. Jag beundrar verkligen dem som jobbar som socialsekreterare. De gör ett fantastiskt jobb.
Själv valde hon att lämna yrket till förmån för skolbänken och läsa in en masterexamen i sexologi.
Varför väljer man helt plötsligt ett sådant ämne? Hon skrattar åt sin egen oförmåga att leverera ett enkelt svar.

– Jag vet verkligen inte. Men jag tror att det handlar om att sexologin rymmer så många aspekter av mänskligt liv. Identitet, kön, sexualitet. Jag tyckte att det var spännande. Dessutom var det ett nystartat och helt unikt program. Det är fortfarande det enda masterprogrammet i sexologi i Norden.
Vad är egentligen sexologi? Väldigt mycket, lyder det korta svaret.
– Dels handlar det förstås om de biologiska, fysiologiska aspekterna av kropp och njutning. Men det handlar lika mycket om genus och livsstil. Om kultur och politik. Hela den politiska dimensionen om vilka sexuella praktiker ett samhälle tillåter och inte tillåter.

Det bakomliggande syftet med hennes masterexamen var från första början att den skulle leda vidare in i forskningsvärlden, och så blev det alltså också. I sin nyligen framlagda doktorsavhandling har hon intervjuat ett trettiotal bdsm-utövare, och besökt mängder av olika bdsm-arrangemang.
Ambitionen har varit att skapa en motvikt mot vad hon beskriver som en missvisande mediebild.
– Det som har stått i media på senare år har varit väldigt sensationslystet. Man vill föra fram det kittlande, perversa. Jag har velat ge en mer rättvis bild.

En grundbult i denna rättvisa bild är, anser hon, våldsbegreppet.
– Bdsm är inte våld. Och det som skiljer det från våld är att det alltid finns ett samtycke. Det man gör kanske verkligen ser ut som en misshandel. Man kanske iscensätter en våldtäkt. Men det finns alltid regler. Alltsammans är väldigt uppstyrt.
Där har övriga sexuella utövare en del att lära, menar hon.
– När man håller på med bdsm blir man tvungen att hitta ett språk för det man gör. Man måste vara extremt tydlig. Förklara att ”jag tycker om det här och det här, men inte det här och det här”. Där kan nog många ha en del att lära.
Dessutom, påpekar hon, har bdsm-kulturen ett inbyggt moment av öppen diskussion som hon tycker är sunt.
– Utövarna är generellt väldigt reflekterande. Man har workshops och diskussionskvällar.

Men allt är inte solsken. Visst händer det att det begås övertramp.
– Absolut gör det det, precis som i alla andra sexuella praktiker. Och här jag kunnat konstatera att när det görs övergrepp inom bdsm kan det finnas en tendens att osynliggöra dem. Det har ju till exempel funnits fall där polisen inte tagit anmälningar på allvar, och haft attityden ”hur kan du komma och anmäla att du har blivit slagen när du själv gått med på det”.
Det största problemet med bdsm är dock, menar Charlotta Carlström, omvärldens hårda fördömande.
– Det här med stigmatiseringen är något många lyfter fram. Hur de förlorat kontakten med barn och barnbarn. Hur de är livrädda för att bli av med jobbet. Hur de ständigt måste hitta nya strategier för att hemlighålla det de gör.

Stigmatiseringen kan även komma från utövarna själva, som kan ha svårt att acceptera sin läggning.
– Jag pratade till exempel med en kvinna som tyckte att det var jobbigt att inse att hon njöt av smärta samtidigt som det finns kvinnor som blir misshandlade. Det där är något hon delar med många utövare. De tvingas ofta genomgå en svår identitetsutveckling.
Avhandlingen har knappt lämnat tryckpressen, men Charlotta Carlström har redan huvudet fullt av potentiell ny forskning.
– Jag hade gärna studerat hur bdsm förhåller sig till den svenska jämställdheten. Det som kallas 24/7-utövning vore också spännande att titta mer på, alltså de utövare som lever i sin dominans respektive underordning hela tiden, även i vardagen. Av de jag intervjuade levde åtta, nio stycken så. Det är ju är en intressant hög siffra.

Profilen
Namn: Charlotta Carlström
Ålder: 40
Bor: Malmö och Jönköping
Familj: Dotter i Jönköping, partner i Malmö.
Gör: Nybliven doktor. Undervisar i sexologi på Malmö högskola.
Aktuell: Med avhandlingen Bdsm – Paradoxernas praktiker (bdsm står för bondage/disciplin/sadomasochism) där hon dels gör en historisk tillbakablick på hur man från medicinskt, populärvetenskapligt, forskningsmässigt och politiskt/feministiskt håll har betraktat bdsm, och hur synen har förändrats då samhället förändrats. Sadomasochism var, exempelvis, psykiatrisk diagnos i Sverige ända fram till år 2009. I många andra länder klassas sadomasochism fortfarande som en sjukdom och/eller kriminellt. Utöver historiken har hon, via intervjuer, hembesök, klubbesök och en webbsajt, etablerat kontakt och skapat relationer med utövare. Totalt har hon intervjuat ett trettiotal personer.

×