Sandra Huldt, Oskar Thunberg, Eva rexed och lars Bringås spelar tillsammans över 20 roller i People respect me now.Foto: Freja Lindberg

Pjäs om våld som alla borde se

Recension

SCEN
People respect me now
Idé, text och regi:
Paula Stenström Öhman
Gästspel av teatergruppen Lumor på Malmö Stadsteater Hipp, 13/4
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Sång/text: Kajsa Grytt
Filmklipp, röst dagboken: Jack Stenström Öhman Kostym: Jenny Nordmark
Medverkande: Sandra Hult, Eva Rexed, Tskar Thunberg, Lars Bringås

Teatergruppen Lumors prisade pjäs People respect me now som gästspelade på Hipp på onsdagen är den andra teaterföreställning i skolmiljö som jag ser på två veckor. Liksom André Nilssons självbiografiska monolog Dig kan man göra vad man vill med som spelas på unga Teatern handlar Lumors pjäs om mobbning.
Men där André Nilsson berättare en starkt berörande personlig historia vidgar People respect me now mobbningen till en analys av mäns våld och vrider och vänder kalejdoskopiskt på perspektiven på ett sätt som gör att man som publik i högsta grad är delaktig i tolkningen av vad som hände och vem som bär ansvaret.

Utgångspunkten är att något fruktansvärt och tragiskt har hänt på en skola, mobbning har lett till att en elev slår tillbaka med vapen. I bakgrunden finns ytterligare historier om våld – våldtäkt, kvinnomisshandel och barnmisshandel.
Föreställningen inleds med att eleverna Silas och Anton, fotbollstränaren och föräldern Christer och läraren Ludde sätter sig på scenkanten och genom lösryckta meningar som går i och ur varandra ger publiken en aning om att de alla sitter där anklagade för något brott.
Fragmentariskt och icke-kronologiskt får vi sedan historien om vad som hänt ur en mängd personers perspektiv. Här finns lärare, skolledning, föräldrar, socialarbetare, kurator och elever – totalt över 20 personer som alla spelas av Lumors fyra skådespelare. Skickligt går de fyra in och ut ur olika roller med hjälp av små detaljer som ändrade frisyrer, glasögon, smycken, koftor och kavajer och så ett suveränt kroppsspråk.
De gör det så övertygande i varje roll att alla i detta stora persongalleri växer fram som en angelägna och mångsidiga personer.

Scenen är en klassrum med bilder av en typisk skolkorridor i bakgrunden. Med enkla förflyttningar av bord och stolar och ett fåtal rekvisita – en pärm, ett paket Mariekex, en dator med mera – anpassas den till föräldramöten, diskussioner i lärarummet, klassrumsituationer och hemmiljöer.
I bakgrunden skiftar olika filmsekvenser förbi, utdrag ur en anteckningsbok, en hund, en fotbollsplan och så vidare.
Med jämna mellanrum lägger sig mörkret över scenen, lysrörslamporna blinkar och surrar och de inblandade rör sig skräckslaget genom en skola där det pågår något fruktansvärt.

People respect me now är tre timmar lång, inklusive paus, och som publik är man på helspänn hela tiden, total uppslukade av att pussla ihop historien och förhålla sig till de olika perspektive.
Man för en inre dialog med de inblandade och associationerna till egna upplevelser som barn, förälder eller yrkesperson flödar.
I andra akten sätter sig Peter, pappa till den mobbade Silas, ner på scenkanten och berättar med tårar i ögonen hur han känner inför att sonen mobbas. Och så tittar han rakt mot publiken och säger: ”Och jag som ville ge honom hela världen!” Ett uttalande som går rakt in i vartenda föräldrahjärta och som är pjäsens viktiga utgångspunkt.
Alla föräldrar vill väl ge sina barn hela världen och ändå blir barn mobbade eller mobbare, ändå växer några upp till hustrumisshandlare och våldtäktsmän medan andra kanske blir de desillusionerade lärarna, utslitna socialarbetarna eller välmenande kuratorer som vi ser på scenen. Vad är det som händer på vägen? Varför räcker inte viljan?

People respect me now ger inga svar, inte ens en avslutad historia men den är en mästerlig uppvisning i teaterkonst på högsta nivå som startar så mycket viktiga tankar hos sin publik att den borde vara ett obligatorium att se. Tyvärr var gästspelet på Hipp i malmö enbart en kväll men förhoppningsvis dyker den upp snart igen. Håll utkik!

SCEN
People respect me now
Idé, text och regi:
Paula Stenström Öhman
Gästspel av teatergruppen Lumor på Malmö Stadsteater Hipp, 13/4
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Sång/text: Kajsa Grytt
Filmklipp, röst dagboken: Jack Stenström Öhman Kostym: Jenny Nordmark
Medverkande: Sandra Hult, Eva Rexed, Tskar Thunberg, Lars Bringås

×