Henrik Bromander är aktuell med Vän av ordning. Foto: Jessica Segerberg

Bromander bjuder bara in till ena sidan

BOK
Vän av ordning
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Atlas

bok
Vän av ordning

Författare: Henrik Bromander

Förlag: Atlas

Vad är poängen med samtidsskildringar? Igenkänning, visst. Vi tycker om att se oss själva speglade i litteraturen. Men ännu bättre då om denna spegling får oss att upptäcka nya saker hos oss själva, vår omvärld. Kanske sätter tänkta problem under debatt, som (18) 80-talisterna en gång gjorde med Strindberg i spetsen. Pekar på det absurda, som paret Berglins satirtecknande gör idag.
När Henrik Bromanders Riv alla tempel kom ut för två år sedan gjorde den det som ett monument över alla de fördomar man kan tänkas ha om kroppsbyggande och maskulinitet. En total bekräftelse på hur vi som annars svävar i okunskap om sådana gymkulturer, kan föreställa oss att det är.
Då skrev jag: “För en läsare som mig som inte har någon egen erfarenhet av den världen är det svårt att avgöra hur skalenlig denna kartläggning är.”

Med Vän av ordning, den nya andra delen i Bromanders tänkta trilogi om maskulinitet, är det lite annorlunda. Här handlar det om maskulinitet kopplad inte till den egna kroppen, utan andra kroppars rätt att dela dess utrymme. Om ”kampen mot mångkulturen”, det vill säga rasism, som den kommer till uttryck i en ung mans nätkrigande genom bloggande och koordinerat trollande i kommentatorsfält. En samtida företeelse som till skillnad från gymkulturen är betydligt mindre främmande. Åtminstone för den som rör sig mycket i den digitala, numer helt politiserade, sfären.
Det innebär också att stereotypen här blir mer uppenbar som just stereotyp. Joel, nätkrigaren, uppfyller alla fördomar om vita, kränkta män. Socialt marginaliserad med en frånvarande pappa och emotionellt otillräcklig mamma. Törstande efter gemenskap och någon slags uppskattning. Oskuld. Som reser till Thailand på tänkt grabbsemester och blir förälskad i, just det, en thailändska.

Det är förstås den ultimata utmaningen, att försöka röra sig bortom denna kliché par exellance. Förmänskliga det som i första hand är en idé. Och visst finns det en ansats till något djupare. Genom att låta läsaren följa Joel inifrån, bekanta sig med hans tankevärld, försöker Bromander psykologisera sin karaktär. Frågan är bara om de som tvivlar på att det finns en människa bakom näthataren verkligen kommer att övertygas av den ganska grunda analysen, och vad vi som inte tvivlar har att hämta från en berättelse som följer ett så givet narrativ. Vi har trots allt sett det förut – väldigt ofta i relation till vita “ensamma galningar” som Breivik, inte lika ofta när det gäller andra terrorister, för att lyfta det till en mer extrem nivå.

Frågan är också hur man ska förhålla sig till den realistiska romanens reproducerande funktion. Att följa Joels tankebanor är inte bara att fördjupa sin förståelse för honom, utan också att utsättas för hans världsbild.
I synnerhet när individen får tala för kollektivet: “Han ser det lilla skrikande barnet bli tillrättavisat av sin burkaklädda mamma, han ser det snabba slaget. Han hör ljudet när det träffar. Han ser folket som skyndar förbi. Han ser, vi ser.”
Även om vi/de-dikotomin i den här episoden (med en välvillig tolkning) sedan kommer att nyanseras av Joels eget agerande, är skadan på sätt och vis redan skedd.
Den allvetande berättaren har bjudit in läsaren till den ena sidan, och därmed dragit upp konfliktlinjen.

Därmed inte sagt att Bromander borde hålla läsaren i handen med tydliga pekpinnar, det hade förmodligen varit outhärdligt. Men även om en roman inte är skriven som en politisk analys, existerar den aldrig i ett politiskt vakuum.
Och en samtidsskildring blir trots allt oftast bättre om den på något vis låter oss överskrida det ”vi redan vet”.

Webb-tv kultur

×