Tony Malmström ställer ut sin konst i Stationshuset i Falsterbo påsk. Foto: Anna Lindblom
Tony Malmström. Foto: Anna Lindblom

Konst, mat och hav

Tony Malmströms liv kan, vid en första anblick, se ut som en ganska brokig historia. Fiskarsonen från Österlen som blev kock, gick till sjöss, målade tavlor. Men det finns i själva verket gott om röda trådar. Kärleken till havet, kärleken till konsten. Och jo, betonar Tony Malmström. Matlagning är också konst.

Namn: Tony Malmström
Familj: Fru och fyra barn (mellan 16 och 36 år)
Bor: Västra hamnen, Malmö (”det är fantastiskt, jag går med hunden vid havet varje dag”).
Gör: Utbildad kock som skolat om sig och börjat jobba med konstnärsmaterial. Hängiven hobbykonstnär.
Aktuell: Ställer ut på Stationshuset i Falsterbo, Galleri Engleson, under påskhelgens konstrunda. Utställningen pågår till och med annandagen.
Vad han målar: ”Det är mycket marint, men också en hel del djur. Elefanter, jag älskar elefanter. Dessa kraftfulla muskelpaket. Just nu målar jag pop art, jag blev inspirerad av min son, som målar sådant.”
Om inspiration: ”Förr fick man ju köpa dyra konstböcker, men nu är det bara att gå in i datorn och slå på abstrakt eller kubism eller vad det nu kan vara, så får du upp allt som finns. Det är fantastiskt. Jag blir även inspirerad av alla unga killar och tjejer som kommer in i butiken, med väldiga talanger och ambitioner.”
Förebilder: ”Sture Johannesson, han som gjorde den berömda haschflickan. Han har verkligen kämpat. Aldrig gett upp, trots att han haft mycket emot sig. Never, never, never give up, sa Churchill, och det säger jag också. En annan förebild är marinmålaren Kalle Eklund från Brantevik. Han satt i pannrummet och målade. En inspiration.”

Han föddes i Brantevik, och växte upp i Simrishamn. Havet blev tidigt någon sorts nav i existensen.
– Jag älskade havet redan som liten, och har alltid fortsatt att dras till det. Jag fiskade, seglade. Och ju mer det stormade, desto mer ville vi barn ut på piren. Känna kraften i vinden.

Fadern, som var fiskare, väckte honom ofta i svinottan för att få med honom ut på sjön.
– En gång föll jag i från båten. Min far lyckades rädda mig i sista sekunden, innan jag sögs in i propellern. Han drog upp mig i håret. Det var fruktansvärt skrämmande, förstås. Men nästa natt väckte han mig igen, klockan två. Nu ska vi ut och fiska, sa han. Du ska aldrig tveka inför havet, sa han. Aldrig vara rädd.
Faderns burdusa inställning räddade sonens kärlek till vattnet. Samtidigt fanns det stråk av brutalitet i hemmet som var betydligt mindre positiva. Våld. Missbruk. En ovilja att se och vårda lille Tonys spirande talanger.
– Jag gick åttaårig folkskola. Sedan fick jag ett fint stipendium för att gå i konstskola i Köpenhamn. Men jag fick inte för min far. Det var inte fint nog. Inget riktigt yrke.
Ett dråpslag, förstås, men Tony Malmström hittade en annan väg framåt. Han hade jobbat extra på både Domusrestaurangen och anrika Hotell Svea i Simrishamn, och tidigt fått upp ögonen för det lustfyllda i att laga mat.
– Gamle Nisse, som var köksmästare på Hotell Svea, inspirerade mig väldigt mycket. Att skapa något helt nytt av råvarorna. Att bygga med form och färg. Han sporrade mig.

Så Tony Malmström drog till Malmö, och började i restaurangskola.
– Jag var egentligen ett år för ung, men jag fick hjälp av det sociala, som insåg att jag måste komma bort från mitt hem.
Mötet med kockyrket blev en omedelbar förälskelse.
– Jag har aldrig ångrat att jag blev kock. Inte minst för att det har tagit mig till alla tänkbara platser på jorden.
För efter avslutad utbildning gick Tony Malmström till sjöss, som kock. Vad var det som lockade? Svaret kommer blixtsnabbt.
– Äventyret. Jag såg äventyret.
Fast riktigt den sortens äventyr som han läst om i pojkböckerna blev det inte.
– Nej, jag insåg snart att man snarast var en sorts flytande transportarbetare. Varken mer eller mindre. Allt var väldigt strikt och schemalagt. Inte så mycket äventyr.

Helt fritt från äventyr var det dock inte. Dels fick han förstås se en massa nytt och spännande i alla de länder han besökte. Dels kröntes de dryga två åren till havs av en minst sagt äventyrlig släng av malaria, i Burma.
– Jag låg på ett sjukhus där man vare sig hade penicillin eller tak över huvudet. Jag var väldigt illa däran. Gick ner 20 kilo. Fast till slut var det en samarit från Moder Teresa som hittade mig, och tog mig till ett danskt missionärspar där jag fick stanna i tre månader, tills jag kunde åka hem.
Hemma i Malmö cirkulerade han ett tag mellan kända krogar som Savoy, Kronprinsen och Kockska, innan han slutligen blev köksmästare på hotell S:t Jörgen.
Samtidigt levde lusten att måla, lika stark som alltid.
– Det fanns ett galleri i Malmö på den tiden, Konstpunkten, som också var en butik för konstnärsmaterial. Där jobbade Roland, jag vet faktiskt inte vad han hette mer, men han trodde på mig. Han såg mig.
Denne Roland blev Tony Malmströms väg in Malmös konstvärld.
– Jag gick till honom och beklagade mig. Jag får inte bilderna att leva, sa jag. De bara står där, människorna, och se ut som om de ska ramla ut ur tavlan. Vad ska jag göra?
Han fick rådet att börja frottera sig med de mer eller mindre alkoholiserade konstnärer som vid den här tiden gärna hängde på Drottningtorget, och be dem om råd.
– Och de var otroligt hjälpsamma. Lärde mig massor.

Så han målade, och jobbade. Ännu en sväng utomlands hann han med, som kock hos Skanska, (”men efter två år träffade jag min blivande fru, och plötsligt bodde vi i hennes enrummare på Ystadsgatan”). Han jobbade på Börshusets restaurang i flera år, och drev sedan (från 1986 till år 2000) en konferensanläggning i Höllviken, tillsammans med sin svärmor. Där kunde han slå två flugor i en smäll.
– Ja, det var ju som att ha en egen utställningslokal. Jag blev lite bortskämd där.
Vid millennieskiftet bytte han konferensanläggningen mot en tjänst som kock på äldreboendet Bäckagården i Skanör, och förlorade därmed också möjligheterna till fria konstutställningar i egen regi. Sedan dess har han sålunda ställt ut på andra håll, främst i Vellinge och Malmö. Han har sålt en tavla här, och en annan där, men som han själv uttrycker saken:
– Det är ingen konst att måla en tavla. Konsten är att sälja den.
Vilket, betonar han, inte spelar så stor roll.
– Det är ju inte konsten jag lever av. Men jag kan ju inte gärna ha kvar allt jag målar här hemma. Och visst blir man glad när någon vill köpa. Det är som att få en guldmedalj varenda gång.

För tre år sedan tappade han en tung form med mat på ena handen. Det blev slutet på karriären som kock.
– Det tog lite tid att förstå. Det var ju något jag hade jobbat med hela livet, och var väldigt stolt över.
Men tack vare bra stöd från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan hittade han en helt ny väg. Igen. Numera jobbar han i en butik som säljer konstnärsmaterial.
– Och det var ju helt rätt för mig. Jag känner att jag har hittat hem.
För hemma, det är konsten.
– Det finns inget mer underbart än doften av terpentin och linolja. Om den hade funnits som after shave så hade jag haft det. Det är så otroligt avslappnande att måla. Det är verkligen en gudagåva att kunna.

Namn: Tony Malmström
Familj: Fru och fyra barn (mellan 16 och 36 år)
Bor: Västra hamnen, Malmö (”det är fantastiskt, jag går med hunden vid havet varje dag”).
Gör: Utbildad kock som skolat om sig och börjat jobba med konstnärsmaterial. Hängiven hobbykonstnär.
Aktuell: Ställer ut på Stationshuset i Falsterbo, Galleri Engleson, under påskhelgens konstrunda. Utställningen pågår till och med annandagen.
Vad han målar: ”Det är mycket marint, men också en hel del djur. Elefanter, jag älskar elefanter. Dessa kraftfulla muskelpaket. Just nu målar jag pop art, jag blev inspirerad av min son, som målar sådant.”
Om inspiration: ”Förr fick man ju köpa dyra konstböcker, men nu är det bara att gå in i datorn och slå på abstrakt eller kubism eller vad det nu kan vara, så får du upp allt som finns. Det är fantastiskt. Jag blir även inspirerad av alla unga killar och tjejer som kommer in i butiken, med väldiga talanger och ambitioner.”
Förebilder: ”Sture Johannesson, han som gjorde den berömda haschflickan. Han har verkligen kämpat. Aldrig gett upp, trots att han haft mycket emot sig. Never, never, never give up, sa Churchill, och det säger jag också. En annan förebild är marinmålaren Kalle Eklund från Brantevik. Han satt i pannrummet och målade. En inspiration.”

×