De tio skådespelare i Blod och eld gör en fantastisk, gemensam insats skriver tidningens recensent. Foto: Emmalisa pauly

Ett starkt körverk med både humor och allvar

recension

SCEN
Blod och eld
Manus: Ada Berger och Liv Strömquist
Scen: Malmö Stadsteater på Intiman, premiär 12/3
Regi: Ada Berger
Musik: Erik Hjärpe
Scenografi, kostym: Erika Magnusson
Ljus: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Mask: Anna Stålfelt
Medverkande: Anders Andersson, Sissela Benn, Sven Boräng, Mari Götesdotter, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Katarina Lundgren-Hugg, Maria Naidu, Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic samt Erik Hjärpe på piano

Snövits styvmor stirrar ilsket in i den förtrollade spegeln och söker bekräftelse: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i världen är?” Här i sagan om den åldrande kvinnans rädsla för att förlora ungdom och skönhet börjar serieskaparen Liv Strömquist och dramatikern Ada Bergers nyskrivna körverk Blod och eld som hade urpremiär på Intiman på lördagen.

Scenen fylls av styvmödrar i blodröda mantlar, höga vita kragar, gnistrande kronor och markerade ögonbryn som under en timma och 20 minuter utmanar publiken med ilska, sorg och humor och tar oss med på en ifrågasättande resa genom kulturellt konstruerade kvinnobilder. Vi rör oss från tidiga pannrynkor, via modersrollen, bröst som sexsymboler, flickboksideal och värmevallningar mot åldrandets underjord.
Tio suveräna skådespelare bildar tillsammans Blod och elds kör, perfekt ackompanjerade av föreställningens kompositör Erik Hjärpe vid pianot.


Och det här är ett körverk i flera bemärkelser – inte bara för att det sjungs mycket i olika genrer utan också för att kören bär berättelsen framåt och på klassiskt vis kommenterar det som händer. Det är en stark gemensam sceninsats där alla röster har plats och betydelse – som i det idealiskt jämställda samhället kanske?

De tio turas också om att kliva ur kören och gestalta i olika scener. Vi får bland annat se Sissela Benn och Marie Götesdotter ge exempel på hur de där pannrynkorna uppstår när de ”lyhört, kommunikativt och relationellt” pratar med Leif, en vrång, sur gubbe på jobbet – perfekt representerad av en kaffekopp.
Sven Boräng är entusiastisk som primatologen Jane Goodall som ägnade 53 år av sitt liv åt att prata med primater (schimpanser) i en fantastisk scen som naturligtvis är en fin parallellscen till Leifscenen.
I ”Varat eller intet” får Katarina Lundgren Hugg vara Sartre som brer ut sig om det kvinnliga könsorganet som ett hål som ska fyllas. Till körens gospelsång kontrar Maria Naidu med en härligt offensiv dans som visar hur det hade sett ut om kvinnans könsorgan betraktats som lika styvt som mannens.
Susanne Karlsson fångar pricksäkert uppkomsten av Marilyn Monroes sexiga ”bröstpose” och är också en underbar, åldrad Marilyn som drar till sig beundrande unga män och kör hem dem på sin rullator.
Och i den absoluta höjdpunkten ger de kvinnliga skådespelare röst åt värmevallningsdrabbade styvmödrar som svalkar sig med frusna ärtpåsar och funderar över hur de ska ta livet av Sandra Stojiljkovics suveränt gestaltade Snövit.
Blod och eld är befriande fniss och oemotståndliga asgarv och Liv Strömquists pedagogiska humor, som vi senast sett prov på i det fantastiska och folkbildande seriealbumet Kunskapens frukt, går som en röd tråd genom föreställningen. Precis som i Kunskapens frukt balanseras humorn med starka aha-upplevelser och viktiga tankeställare. Blod och eld skyr inte heller allvaret utan tar sig mot slutet an den sumeriska myten om gudinnan Innan som beger sig ner i underjorden till sin syster i dödsriket – och tillbaka igen. Här landar myten i Katarina Lundgren Huggs starka monolog om att fylla 50, om att ha en kropp som gör ont, som inte vill vara lika pigg som man själv vill att den ska vara.

Blod och eld landar också som en efterlängtad present hos mig där jag sitter på fjärde raden denna urpremiärkväll. Med värmevallningar, oro över tunt och trist hår, över värkande knän och axlar, över min egen ilska och svartsyn är jag definitivt ett med scenens rödmantlade styvmödrar. Katarina Lundgren Huggs monolog gör mig tårödgd och den avslutande dansen fyller mig med jävlar anamma.
Med många röster och humor och allvar i perfekt balans rör sig Blod och eld från underjorden och tillbaka till livet igen på en och samma kväll. Det är en resa som alla, oavsett kön och ålder, bör ta chansen att följa med på. Tack för den Liv och Ada!

SCEN
Blod och eld
Manus: Ada Berger och Liv Strömquist
Scen: Malmö Stadsteater på Intiman, premiär 12/3
Regi: Ada Berger
Musik: Erik Hjärpe
Scenografi, kostym: Erika Magnusson
Ljus: Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Mask: Anna Stålfelt
Medverkande: Anders Andersson, Sissela Benn, Sven Boräng, Mari Götesdotter, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Katarina Lundgren-Hugg, Maria Naidu, Erik Olsson, Sandra Stojiljkovic samt Erik Hjärpe på piano

×