”Pjäsen kan ses som en påminnelse om vad som just nu pågår i vår närmaste omvärld”, skriver recensenten Clemens Altgård om Jag går över gränser, men är ändå kvar. Foto: Riki Virc

Poetisk pjäs om liv i exil

Kultur

Teater
Jag går över gränser, men är ändå kvar
Av: Teater Theatron.
Dramatiker: Jan Mark.
Regi: Tomas Lindström.
Scenbild/kostym: Peter Holm.
Medverkande: skådespelare Suzanna Santrac och Zeljko Santrac.
Musiker: Merima Tikvicki.
Urpremiär på Moriska Paviljongen i Malmö 25 februari.

Vad det verkligen innebär att fly från ett krig och komma till ett annat land, ja, det kan vara svårt att förstå för den som själv aldrig gjort den erfarenheten. Genom att ta del av berättelser om flykt och liv i exil går det dock att både vidga vyerna och få en ökad förståelse för den känslomässiga dimensionen.
Teater Theatron gör nu ett försök att förmedla två flyktingars historia med pjäsen Jag går över gränser, men är ändå kvar. Jag var på plats när pjäsen hade premiär på Moriskan i Malmö.
Egentligen är det skådespelarnas egna minnen som ligger till grund för det manus som Jan Mark har skrivit. När skådespelarna Suzanna Santrac och Zeljko Santrac berättar sin historia sker det på vers och det självupplevda har omvandlats till en allmängiltig berättelse om en kärlek med förhinder i form av krig och flykt.

Senast jag såg Suzanna Santrac och Zeljko Santrac spelade de i ”Den vita kråkan – Eichmann i Jerusalem”.

Då var de antagonister på scenen, nu spelar de ett älskande par, som tvingas fly från de så kallade jugoslaviska krigen i början av 1990-talet. I Tomas Lindströms regi blir det en föreställning där den lyriska texten, snarare än det dramatiska skeendet lyfts fram.
Det börjar lite trevande med två kroppar som ligger på scengolvet i fullständigt mörker. Tystnad råder. Så lyses scenen upp och skådespelarna börjar skandera texten. Det är en effektfull inledning på en föreställning som utmärks av ett stiliserat framförande. Precis som i Marina Mascarells dansverk ”it is like a large animal deep in sleep”, som jag nyligen recenserade, så används bruna flyttlådor som flexibla scenografiska element. Här förekommer dessutom jord och vatten som konkreta inslag på scenen. Vattenytan får bland annat fungera som ett symboliskt hav i en bländande vacker slutscen.

Det blir aldrig för abstrakt som tur är. Med musiken som en viktig förstärkande faktor skapas en förtätad stämning där känslorna får stort spelrum.
I höstas såg jag Teater Jaladas musikburna föreställning ”Drömmarnas väg” om flyktingbarn och deras berättelser. Den hade premiär samma dag som den svenska regeringen införde tillfälliga gränskontroller. Det finns uppenbara paralleller till den i Jag går över gränser, men är ändå kvar. I Teater Theatrons föreställning ligger tonvikten emellertid på vad som sker i individernas inre när de ställs inför prövningen att överge allt de har och kasta sig ut i en helt ny tillvaro.

Överlag fungerar det mycket väl. Det vilar ett allvar över föreställningen och sånginslagen går i moll och folkton. Jag kommer att tänka på den spanske poeten Lorcas essä om begreppet ”duende”, en mystisk kraft som han bland annat fann i flamencons mörka stämningar och betecknade som en ”själslig vind” med kraft att förkunna ”verklighetens sanning”. Och så skulle jag också kunna säga om den här förtätade föreställningen. Den förmedlar något av verklighetens sanning och berättar på ett levande vis om existentiell utsatthet. Pjäsen kan också ses som en påminnelse om vad som just nu pågår i vår närmaste omvärld.

Teater
Jag går över gränser, men är ändå kvar
Av: Teater Theatron.
Dramatiker: Jan Mark.
Regi: Tomas Lindström.
Scenbild/kostym: Peter Holm.
Medverkande: skådespelare Suzanna Santrac och Zeljko Santrac.
Musiker: Merima Tikvicki.
Urpremiär på Moriska Paviljongen i Malmö 25 februari.

×