Torbjörn Lövendahl lämnade alla tunga uppdrag han hade inom politiken när han drabbades av utmattningssyndrom. Nu är han på väg tillbaka men en livsstilsförändring krävs.
”Se till att få professionell hjälp tidigt om du drabbas” är ett råd Torbjörn Lövendahl vill ge andra. Själv hade han stor hjälp av en bok om utmattningssyndrom.
Det har blivit många och långa möten, både lokalt och i regionen under alla åren i politiken.

När livet tar en ny vändning

STAFFANSTORP På väg till Köpenhamn en aprildag 2015 blev det svart.
Region- och kommunpolitikern Torbjörn Lövendahl svimmade ombord på Öresundståget och kördes i ambulans till akuten i Malmö.

Det var den första riktigt allvarliga varningen.
Kroppen sade ifrån, men eftersom alla prover var bra återgick han till sitt liv.
I augusti hände samma sak igen.
– Jag svimmade på bussen i Lund när min fru och jag hade semester och skulle åka Öresund runt.
På lasarettet i Lund togs alla prover och de var bra.

Men i samband med ett möte i Barsebäck i september blev Torbjörn Lövendahl klar över att något trots allt var riktigt fel.
– Jag mådde inte bra och åkte till akuten igen, tog alla prover som återigen var bra.
Men ett par dagar senare, när han skulle iväg på ännu ett möte, tog det tvärstopp.
– Jag satt på sängkanten hemma och det var som en stor, svart, tung mörk vägg. Det var riktigt hemskt. Det gick inte att göra något överhuvudtaget, säger Torbjörn Lövendahl.

Där och då insåg han att han måste ha hjälp, kontaktade vårdcentralen för en akuttid och lyckades ta sig dit.
– Jag fick träffa en bra läkare som konstaterade utmattningssyndrom och sjukskrev mig direkt.
Nu är han sakta men säkert på väg tillbaka men det tar tid.
När vi träffas i Staffanstorps Folkets hus ser han utvilad och glad ut. Hans vardag ser helt annorlunda ut än för ett år sedan.
– Att skynda långsamt är det svåra, säger han.
– Min läkare säger att det måste få ta tid. Jag kommer att komma tillbaka, men på ett annat sätt.

Torbjörn Lövendahl som arbetat och varit aktiv i politiken sedan mycket unga år, fick lämna så gott som alla tunga uppdrag han hade för att ta hand om sig själv.
Den första tiden var tuff.
– Det var ren ångest, som ormar i magen i kombination med en misslyckandekänsla.
– Jag har aldrig tidigare haft ett uppdrag som jag inte fullföljt. Lägg till en total trötthet och fullständig energilöshet. Vi hade hantverkare hemma just då och jag förmådde knappt gå ut i carporten.
– De första två månaderna var tuffa. Det var svårt att somna och ofta vaknade jag vid fyratiden och låg och grubblade.
Stor nytta hade han av Emma Holmgrens ”Våga vara rädd”, en bok om utmattningssyndrom.
– Den har jag använt som uppslagsbok. Den var full av post-it lappar.

Det är många som drabbas av utmattningssyndrom och kön till hjälp är lång. Det tog lite tid men sen fick Torbjörn tid hos psykolog.
– Det är ett råd jag kan ge andra som drabbas. Du behöver professionell hjälp tidigt. Där får man förklarat för sig vad det är fråga om, hur det kan bli så här och vad som sker i kroppen och psyket.

Med facit i hand har Torbjörn insett att det fanns tidiga tecken som han borde ha noterat.
– Jag kunde känna yrsel bland. Ångestsvett vilket jag aldrig haft förr. Jag blev ljuskänslig, det var som grus i ögonen, och jag fick en nervös hosta som jag heller aldrig tidigare haft.
Han säger att han gjorde en del fel genom att ta på sig för mycket arbete.
– Jag borde inte tagit ordförandeskapet i regionens kulturnämnd. Jag trodde det var en halvtid men det var ett heltidsuppdrag – ett väldigt roligt uppdrag ska tilläggas, som drog fler uppdrag med sig. Men hade jag förstått att det var heltid och mer därtill hade jag inte tagit det eftersom vi i familjen är hårt drabbade av sjukdom.

Kontentan blev att kropp och själ aldrig fick tid för återhämtning.
Därför slog sjukdomen till när han hade chans att vila, tror han.
– Köpenhamnsresan såg jag fram mot. Därför slappnade jag av där på Öresundståget och – pang så svimmade jag. Samma sak på bussen i Lund, när vi hade semester. Jag slappnade av och då passade kroppen på.
Han är ett typfall för utmattningssyndrom, har han fått höra.
En högpresterande person som tar på sig mycket och har svårt att säga nej.

Torbjörn Lövendahl visar sin kalender från fjoråret. Bläddrar fort men vill själv egentligen inte titta i den. Dagarna i boken är fulltecknade. Det är möte efter möte, ofta på olika orter vilket innebar bilkörning. Möten ofta även på kvällar och helger.
Torbjörn Lövendahl började tidigt i politiken, gick med i SSU som 16-åring och fick sitt första uppdrag som 18-åring. Han blev oppositionsråd för (S) i Staffanstorp, ett uppdrag han hade i 14 år. Han har arbetat som informationschef på HSB, varit politisk sekreterare i Malmö hus läns landsting och riksdagen samt vikarierat som riksdagsledamot, för att bara nämna något.
Trots att han alltid har lidit av migrän har han jobbat mer än full tid med politiken.
– Jag beslöt tidigt att migränen inte skulle få styra mitt liv. Det har varit psykiskt jobbigt att varje morgon vara orolig för att få migrän, men det har ändå gått bra tycker jag. Jag har inte varit sjuk mycket.

När han drabbades av utmattningssyndrom i fjor beslöt han kliva av de tunga uppdrag han hade.
– Jag lämnade som ordförande för Region Skånes kulturnämnd liksom uppdraget för regionmuseet i Kristianstad samt uppdraget som vice ordförande i Almi Skåne. Med flera.
Sin plats i regionfullmäktige har han kvar, där går en ersättare in så länge.
– Jag ska fundera på hur jag ska göra med den.

Uppdraget i Staffanstorps kommunfullmäktige har han också kvar liksom ytterligare några.
– Min läkare säger att jag ska testa att gå på några möten. Jag har i princip inga ledande uppdrag kvar. De jag har ämnar jag fullgöra. Men jag är 55 år och en livsstilsförändring är nödvändig. Jag kan sakna många av de roliga uppdrag jag hade, men en annan tillvaro är ett måste. När jag är friskskriven ska jag söka jobb.
Torbjörn Lövendahl är utbildad förvaltningssocionom, specialiserad på offentlig rätt.

Hur ser livet ut nu?
– Jag läser mycket. D-vitamin har blivit en ny kompis liksom promenader.
– Sjukdomen fick livet att stanna av, gav mig en rejäl smäll och tankeställare.
– Man tror man är en Rolls-Royce men så är man bara en Fiat, som min psykolog säger.

Dagens fråga

Vilken flagga hissar du helst?

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×