Kärlekens matsalar. Foto: Henrik Hulander
Kärlekens matsalar. Foto: Henrik Hulander

Kärlekens ABC i skolmatsalen

Recension

SCEN
Kärlekens Matsal
Scen: Månteatern, Lund
Av: Kristian Hallberg
Regi: Helena Röhr
Scenografi/kostym: Kajsa Hilton Brown
Mask: Siv Nyholm. Musik: Vindla String Quartet
Ljusdesign: Kicki Renberg
Dekortillverkare: Pehr Ellgård & Hans Danelius
Medverkande: Mats Granath, Ronja Svedmark, Lillemor Hjelm, Andreas Ottomar Nilsson, Johan Stavring
Premiär 11 februari

Kärlekens matsal är en pjäs om vänskap, förälskelse och kärlek. Med dessa känsliga motiv vänder sig pjäsen till en publik från 9-12 år. Och uppåt förstås. Jag var på Månteatern i Lund när det var premiär inför en ung publik och ett antal lärare.

Som titeln antyder är pjäsen, som skrivits av Kristian Hallberg, relaterad till en matsal. Faktum är att all handling tilldrar sig där. Pjäsen går rakt in i handlingen genom att mattanten Roland, spelad av Mats Granath, redogör för sitt jobb. Ett mobilsamtal avbryter honom. Det är hans pojkvän som ringt upp för att göra slut. Nu vänds hans tillvaro upp och ner.
Därefter blir Roland ett slags kommentator i pjäsen. Genom att observera några förälskade elevers beteende gentemot varandra försöker han nämligen lära sig något om kärlekens väsen. I en anteckningsbok gör han noteringar och försöker skapa ett kärlekens ABC.
Därigenom skapas också en humoristisk tråd som löper genom pjäsen ända till slutet. Runt honom roterar fyra unga människor i en kärlekskarusell.

Det rör sig om Anjou (Lillemor Hjelm), Lawen (Andreas Ottomar Nilsson), Elmer (Johan Stavring) och Hedda (Ronja Svedmark). Samtliga skådespelare gör utmärkta insatser i regi av Helena Röhr. Det är tajt, välspelat och helt utan longörer.

Till att börja med får Anjou personifiera beteendet hos en som är olyckligt kär. Killen hon älskar, Elmer, är ironiskt nog hemligt kär i henne men vågar inte yppa det. Som kontrast finns det ett förälskat par, Lawen och Hedda, som ideligen bedyrar hur mycket de älskar varandra. Lawen svänger sig dessutom med tjusiga fraser som ”mon amour”. Snart nog börjar det dock ske saker. Vänskapen mellan Lawen och Elmer komplicerar, eller rentav underminerar, den till synes perfekta kärleksrelationen.
Det blir många turer och mycket spring genom matsalen. När Lawen så gör slut med Hedda får hon ett raseriutbrott. Vissa ingredienser i pjäsen kan påminna om otaliga komedier och lustspel, men Kristian Hallbergs manus följer inte några konventioner. Det är välgörande för föreställningen.
Kanske är Roland den verkliga huvudpersonen i den här pjäsen. Bokstav läggs till bokstav i hans kärleksalfabet. Han vill så förtvivlat gärna vinna tillbaka pojkvännen som dumpat honom. Det ligger också en viss ironi att den vuxna personen tror sig kunna ha något att lära av de uppenbarligen mycket förvirrade skoleleverna.

Något shakespeareskt sagospel är alltså inte detta. Istället framstår pjäsen som starkt verklighetsförankrad om än kryddad med komiska scener. När vi kommer till slutet landar pjäsen i slutsatsen att kärleken är kaotisk. Någon harmonisk fulländning, vilket vore lika med ett slags illusorisk bild av lycka, målas inte upp. Istället detta konstaterande av kärlekens oberäknelighet och förälskelsens kraft. Ändå uppfattar jag inte ”Kärlekens matsal” som desillusionerad eller pessimistisk. Den handlar i hög grad om möjligheterna som finns i tillvaron och om de förändringar som hör livet till.

SCEN
Kärlekens Matsal
Scen: Månteatern, Lund
Av: Kristian Hallberg
Regi: Helena Röhr
Scenografi/kostym: Kajsa Hilton Brown
Mask: Siv Nyholm. Musik: Vindla String Quartet
Ljusdesign: Kicki Renberg
Dekortillverkare: Pehr Ellgård & Hans Danelius
Medverkande: Mats Granath, Ronja Svedmark, Lillemor Hjelm, Andreas Ottomar Nilsson, Johan Stavring
Premiär 11 februari

Webb-tv kultur

×