Rani Nair, Bertram Heribertson och Brita Björs i Kojan.Foto: Emmalisa Pauly
Rani Nair, Bertram Heribertson och Brita Björs i Kojan.Foto: Emmalisa Pauly

Sinnesrik dramatik på Unga Teatern

Recension

SCEN
Kojan
Av: Tove Sahlin
Scen: Unga Teatern i Malmö
Regi och koreografi: Tove Sahlin
Scenografi och kostym: Erika Magnusson
Musik: Brita Björs
Mask: Agneta von Gegerfelt
Medverkande: Brita Björs, Bertram Heribertson, Rani Nair
Ålder: 3-5 år

Rep (Rani Nair) och Tyg (Bertram Heribertson) är bästa kompisar och vet precis hur man ska leka. Så kommer Trä (Brita Björs) och vill bygga en koja och plötsligt blir allt komplicerat med svartsjuka, ilska och tårar.
Att leka tre är aldrig lätt och ett klassiskt exempel att använda för att hantera komplicera känslor. I Unga Teaterns Kojan har dock regissören och manusförfattaren Tove Sahlin hittat sin alldeles egna ingång där tematiken hanteras högst konkret men också poetiskt på en och samma gång.

Det börjar redan ute i foajén där vi möter Rep som förbereder oss på att det här kommer att handla om svår känslor och att det här är känslor som man kan uppleva som om magen är full av knutar.
Naturligtvis har Rep ett knutigt rep med sig också. Så småningom får vi följa det vidare in i korridoren utanför själva teaterlokalen. Där ligger Tyg i ett hörn, gömd under ett mjukt, vitt tyg. När han så småningom försiktigt tittar fram får vi veta att det är en ganska sorglig historia vi ska få ta del av också. Det blir tårar säger han och klistrar glittertårar på kinderna. Den i publiken som också vill ha får gärna.
Så går vi vidare in i salongen där det doftar av trä och ett scenrum har avgränsats med hjälp av plankor som hänger i snören från taket. Vi får gå in och slå oss ner på mjuka kuddar och så börjar berättelsen. Eller kanske inte.
Här handlar det nämligen inte alls om ett rakt berättande utan om ett böljande samspel mellan känslouttryck och berättelse, mellan skådespel, lek, dans musik och sång.

När Trä så småningom kommer in i historien har hon så klart träskor på fötterna. Runt midjan har hon en kombination av träring och musikinstrument. En panflöjt dinglar från hennes snickarbälte och hon kan tala ett fantastiskt nonsensspråk.
Det tre skådespelarna hittar helt rätt i förhållande till det material deras roller symboliserar. Rani Nair är både rörlig och stark som Rep medan Bertram Heribertson med stor övertygelse rullar in sig i sin tygstycken och gömmer sig med sina känslor. Brita Björs som Trä bjuder på en spröd sångröst som vind i träden och rörelser som ett träd som vajar i vinden.
Alla tre fångar också fint upp den unga publikens reaktioner och är lyhörda för känslolägen i salongen. En kommentar från någon vävs in i texten och en väldigt tillåtande stämning växer fram.

Mycket i Kojan handlar om att leka och konstruera och scenografi och kostym är en viktig del i det som händer på scen. När Rep och Tyg ska visa hur bra de leker tillsammans breder de ut Tygs tygstycken mellan sig och skickar böljande vågor fram och tillbaka och låter sedan Reps rep bli en lite läskig orm eller helt enkelt ett rep man kan dra varandra i. Hela scenrummet med sina dingland plankor kan bli ett stort instrument liksom Trä och hela hennes kostym.
Och i slutet vävs historien elegant ihop genom ett kojbygge där repen dras mellan träplankorna och tyget blir tak. Det blir en enkel och talande bild av att alla tre vännerna har sitt viktiga att tillföra och att det är först när alla tre samverkar som det blir riktigt, riktigt bra.

Avslutningsvis får vi gå balansgång på ett rep och vidare in i kojan där alla de där knutarna i magen har lösts upp och man kan sträcka ut sig på mjuka tyger och bara njuta av lugnet och gemenskapen där inne.
Kojan är sinnrikt och inte minst sinnesrikt konstruerad dramatik med fin tonträff och ett imponerande helhetstänk. Jag hade gärna stanna kvar i dess inre länge.

Webb-tv kultur

×