Bo Hejlskov Elvén, barnpsykolog, betonar vikten av att ändra på sitt eget beteende, snarare än på det bråkande barnets.
 Foto: Anna LIndblom
Bo Hejlskov Elvén, barnpsykolog, betonar vikten av att ändra på sitt eget beteende, snarare än på det bråkande barnets. Foto: Anna LIndblom
Bo Hejlskov Elvén, barnpsykolog, betonar vikten av att ändra på sitt eget beteende, snarare än på det bråkande barnets.
 Foto: Anna LIndblom
Bo Hejlskov Elvén, barnpsykolog, betonar vikten av att ändra på sitt eget beteende, snarare än på det bråkande barnets. Foto: Anna LIndblom
Bo Hejlskov Elvén, barnpsykolog, betonar vikten av att ändra på sitt eget beteende, snarare än på det bråkande barnets.
 Foto: Anna LIndblom
Bo Hejlskov Elvén, barnpsykolog, betonar vikten av att ändra på sitt eget beteende, snarare än på det bråkande barnets. Foto: Anna LIndblom

Möt ilskan med lugn

PERSONLIGT Bo Hejlskov Elvén gillar inte när det är för lätt. Lite knepigt ska det vara. Lite komplicerat. Så att han kan räkna ut en smart lösning. Det var därför han blev psykolog. Och, för all del, för att han fick en sjukdom som gjorde att han inte kunde bli musiker.
Nu är han aktuell med en uppmärksammad bok om hur man ska hantera bråkande barn.

FAKTA
Namn: Bo Hejlskov Elvén
Ålder: 50 år
Bor: Lomma
Gör: Psykolog, författare, föreläsare.
Familj: Fru och sex barn, två biologiska och fyra bonusbarn, i åldrarna 27 till 37.
Aktuell: Med boken ”Barn som bråkar – att hantera känslostarka barn i vardagen”. ”Syskonbråk är jätteintressant. Ett syskon försöker lösa sina problem, och det andra försöker lösa sina. Och så blir det bråk. Att bråka med ett syskon är ett sätt att lära sig social kompetens. Min poäng är inte att man ska låta barnen bråka. Poängen är att man inte ska bli rädd för att det händer. Och så ska man hela tiden titta på miljöfaktorerna. Ska de verkligen dela rum? Ska de sitta bredvid varandra i bilen? Eller finns det andra lösningar?”
Blogg: På www.hejlskov.se bloggar Bo Hejlskov Elvén under rubriker som ”Om gränssättning”, ”Om att ställa krav” och ”Om att vänja barn vid nederlag”. ”Det är en missuppfattning att barn lär sig av sina misslyckanden. I själva verket är det tvärtom. Barn lär sig av att lyckas. Alltså ska man skapa en miljö där man maximerar deras förutsättningar att lyckas.”

Vi har exakt 45 minuter på oss att prata. Sedan är Bo Hejlskov Elvéns lunchpaus slut. 45 minuter är betydligt mindre tid än vad det tar att göra en sådan här intervju. Dessutom ska vi ta bilder. Jag är urstressad.

Bo Hejlskov Elvén, som förutom att svara på frågor dessutom ska äta en väl tilltagen portion pasta med kyckling, är lugn som en filbunke.
– Det börjar ju inte förrän jag kommer, konstaterar han stillsamt om den föreläsning han ska återuppta när lunchen är slut.
Bo Hejlskov Elvén föddes i danska Silkeborg, och var från början helt inställd på ett liv i musikens tecken.
– Jag spelade allt möjligt. Det började med blockflöjt i trean, och sedan blev det mer och mer. Fram till 25 års ålder var musik det jag gjorde.
Men när han var runt 20 fick han en kronisk balanssjukdom, som satte stopp för planerna på en karriär som yrkesmusiker.
– När du måste koncentrera dig på att hålla balansen kan du inte spela musik, förklarar han.

Han får det att låta så odramatiskt. Man ägnar en hel uppväxt åt musik, och planerar att fortsätta i samma spår. Sedan blir man sjuk, och allt tar en annan riktning. Är inte det smått traumatiskt?
– Nej. Det var inte alls jobbigt. Alla barn har drömmar som de måste hyvla ner med tiden. Fråga vilken tioåring som helst, och han kommer att säga att han vill bli professionell fotbollsspelare. Sakta men säkert kommer han att tvingas hyvla ner den där drömmen till rätt nivå.
Bo Hejlskov Elvén fokuserade sålunda på sitt fabriksjobb, och trivdes bra med det. Brist på arbetskraft i Sverige förde honom över Sundet (”vi bussades av en flyktingsmugglare som hette Arbetsförmedlingen”) och allt hade kunnat rulla på, om inte sjukdomen än en gång satt käppar i hjulet. Det går inte att stå på ett fabriksgolv och inte kunna hålla balansen.
– Jag fick inte jobba kvar. Det blev för farligt.
Så han blev tvungen att börja plugga, som han uttrycker saken. Det var inget som föll sig särskilt naturligt.
– Nej, i min släkt går man inte i skolan i onödan, haha.

Men nu gällde det att skaffa sig ett yrke som gick att förena med den bristande balansen.
– Ja, det skulle vara ett jobb där man sitter ner. Så det fick bli psykolog. Det kändes rätt. Jag är intresserad av saker som är komplexa. Det tycker jag är kul. Jag gillar när det inte finns något rätt eller fel. När det inte finns några lätta lösningar. När det handlar om att försöka hitta de bästa vägarna.
Han upptäckte snabbt att han fängslades mest av den så kallade neuropsykologin.
– Alltså hur beteendet är kopplat till hjärnans funktion, sammanfattar han.
För den som ville jobba med just neuropsykologi fanns två vägar att gå.
– Ja, det var antingen barn- och ungdomspsyk, eller rehab för personer med hjärnskador.

Bo Hejlskov Elvén hamnade inom barn- och ungdomspsyk, och blev sedan skolpsykolog. Bara något år efter sin examen startade han emellertid eget, ihop med en vän. Affärsidén var att göra vad han kallar ”komplexa utredningar” på uppdrag av olika offentliga institutioner.
– Det kunde handla om kriminella ungdomar, om föräldraförmåga eller om förtidspensioneringar.
Efter ett par år började han känna att han ville borra djupare i ämnet.
– Hur förhåller vi oss till de här personerna? Vilka metoder fungerar bäst? Kan man gå ut och ta reda på det?
Det svar han kom fram till, och som han numera på heltid ägnar sig åt att förmedla genom böcker och föreläsningar, kan i korthet beskrivas som att det lönar sig mindre att gräva i själva personen, och försöka förmå honom eller henne att ändra på sig, medan det lönar sig mer att titta på de faktorer som utgör personens omgivning.
– Man är den man är. Det viktiga är att hitta en miljö som är så gynnsam som möjligt.

Detta förhållningssätt har han alltså formulerat i en rad böcker, riktade till personal inom rättspsyk, skola och demensvård, och nu senast föräldrar.
– Det är i grund och botten samma bok, bara riktad till olika personer.
En viktig utgångspunkt är att inte skuldbelägga den som bär sig illa åt.
– Tänk dig att en blind person går rakt in i en vägg. Då tänker vi att han gjorde sitt bästa, men det blev inte så bra.
Samma förhållningssätt ska vi ha till personer med olika former av negativt beteende, menar Bo Hejlskov Elvén. Ingen vill bära sig illa åt, egentligen. Om man kan låta bli, ja då gör man det. Att ställa krav är därmed ologiskt. I stället ska miljön och omgivningens bemötande anpassas så att den oönskade beteendet minimeras.
– Säg att Kevin kastar möbler omkring sig när han blir arg. Då gäller det att skapa en miljö där Kevin inte känner att han behöver kasta möbler.

Den som har en arg unge därhemma ska sålunda inte tänka i termer av att ändra på ungen. I stället ska man försöka ändra på sig själv.
– Hur tar jag ansvar här? Det är vad man ska fråga sig. För det är ju faktiskt självklart att det är den vuxne som har ansvaret.
Låg-affektivt bemötande, kallar han med ett fint ord den metod som bygger just på att själv ta ansvar för att en upprörd situation inte utvecklas åt fel håll. Man ska behålla lugnet, och därigenom också bidra till att situationen lugnar ner sig. Lättare sagt än gjort, kan tyckas, men Bo Hejlskov Elvén håller inte med.
– Jag är nog ganska lugn av mig, i grunden. Och jag gör inte samma fel två gånger. Att bli arg på ett argt barn hjälper helt enkelt inte. Så då blir jag inte det. Det är väl det där analytiska, som jag nämnde förut. Mitt intresse för komplexiteten. Om något inte fungerar hittar jag en annan väg.
Säger Bo Hejlskov Elvén lugnt, tar vänligt i hand efter den fotosession som tagit vid sedan lunchen ätits upp, och försvinner in till sin föreläsning. Som börjar om exakt en halv minut.

bokmäsan 400

Här hittar du vår blogg från Bokmässan i Göteborg.

Webb-tv

×