Driv i berättandet

Recension

BOK
Sjuka själar
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget

När Kristina Ohlsson nu utkommer med sin första roman i skräckgenren, Sjuka själar, så har hon förlagt handlingen till Kristianstad och Skåne.

Skräck, ja. Det är ett relativt vitt begrepp. Kristina Ohlsson är vid det här laget etablerad som en av flera svenska deckardrottningar som även rönt uppmärksamhet utomlands. När hon tar sig an skräcken så får skildringen också drag av pusseldeckare.
Berättandet är effektivt och det märks att Kristina Ohlsson kan det här med att skapa spänning. I en inledande lätt mystifierande men helt kort scen dyker det upp en liten flicka. En genomträngande blick från barnet är allt som behövs för att läsaren ska förstå att allt inte står rätt till. Därpå följer ett kapitel som låter ana ett dunkelt hot mot idyllen vid den sommarstängda högskolan i Kristianstad.
Först därefter introducerar författaren den gestalt som framstår som huvudperson i romanen, Lukas, som lider av en partiell minnesförlust. Han har återvänt till staden där han växt upp och gått i skolan. Men han är inte den enda hemvändaren. Även hans forne vän David har kommit tillbaka. Uppenbarligen för att stanna eftersom han flyttar in i den gamla prästgården tillsammans med sin flickvän Anna.

Så börjar tecknen på ofärd hopa sig. Gamla minnen väcks till liv samtidigt som något konstigt verkar vara på gång i prästgården. Kristina Ohlsson använder några av de klassiska skräckkomponenterna: det onda barnet, den bisarre seriemördaren, den försvunna kvinnan och ett ondskans hus, för att nämna några av de viktigaste.
Som sagt är Ohlsson en verkligt durkdriven berättare och genom att flitigt använda ett skiftande tredjepersonsperspektiv lyckas hon skapa ett visst djup hos sina romanfigurer. Men riktigt på djupet går hon aldrig i psykologiskt avseende. Det hade inte fungerat lika bra i en annan typ av berättelse, men i spänningsdriven skräcklitteratur fungerar det. Just på grund av att vissa lager förblir dolda kan också spänningen upprätthållas.

Det är framför allt Lukas, som har en omfattande minneslucka, som lägger pussel och väcker liv i en kriminalgåta. Till saken hör att han inte är klar över sin egen roll i sammanhanget. Han tycks rentav misstänka att han själv kan vara gärningsmannen.
Likt en förvuxen Kalle Blomkvist på jakt efter en seriemördare hittar han så avgörande ledtrådar. Parallellt med detta skildras en granne som inte kommit över sin dotters mystiska försvinnande för ett decennium sedan. De två gör så småningom gemensam sak i jakten på gåtans lösning.
Jag ska nog inte avslöja så mycket mer än så, men Kristina Ohlsson lyckas bra med att skapa skräckstämning utan att blanda in några övernaturliga varelser. Den mänskliga ondskan räcker långt i det avseendet. Därmed sagt att ”Sjuka själar” inte är någon alldeles genretypisk bok. Draget av deckare finns där och viss skildring av polisarbete ingår också.

Kraven på realism och psykologisk trovärdighet är inte riktigt lika stora i en skräckroman, det hör så att säga, till genrens speciella förutsättningar. Därför går det också att överse med att vissa inslag aldrig blir riktigt förankrade i en trovärdig kontext och att det finns vissa luckor i själva framställningen. Drivet i berättandet finns där emellertid och då går det också att överse med att dialogen bitvis är tämligen platt.
En sak måste också sägas om slutet. Det är knappast vad jag förväntade mig. Även de stora internationellt kända skräckmästarna brukar ibland ha problem med att avsluta sina historier. Kristina Ohlsson har gjort ett otraditionellt val. Kanske är det tänkt att komma en fortsättning? Helt nöjd är jag inte när slår igen ”Sjuka själar”, men måste ändå säga att boken har berättartekniska förtjänster som är lite utöver det vanliga.

Webb-tv kultur

×