Ljudmila Ulitskaja. Foto: Ersatz förlag

Stilistiskt elegant men också tröttsamt

Recension

BOK
Det gröna tältet
Författare: Ljudmila Ulitskaja
Översättare: Hans Björkegren
Förlag: Ersatz

Den har rykte om sig att vara fet, den klassiska ryska litteraturen. Såväl till kvalitet som omfång. Många är de litteraturvetenskapsstudenter som slitit sitt hår över antalet sidor i Gogols Döda själar (510), Dostojevskijs Bröderna Karamazov (850) eller Tolstojs Krig och fred (1090). Med sina 650 sidor skriver Ljudmila Ulitskajas Det gröna tältet in sig i samma traditon. Och hur skulle en bok som tematiserar just den stora ryska litteraturen annars se ut?
Att romanen tematiserar litteraturen är egentligen en sanning med modifikation. I själva verket spänner Ulitskaja ut sitt verk över den ryska arvet i allmänhet. Å ena sidan storslagen fiktion, å andra sidan statlig repression. Dikt och diktatur. Kultur och kolchoser. I centrum för berättelsen står de tre barndomsvännerna Micha, Sanja och Ilja. På promenader med den passionerade läraren Viktor Juljevitj finner de unga gossarna vägen till litteraturen.

Viktor talar med dem om Mandelstam, skanderar dikter av Kuzmin och Lermontov, visar vilka vägar Puskjin har gått – hur han rört sig i sin fiktion och det fysiska gaturummet. Det är ett döda poeters sällskap, fast här får de namnet LJURS:arna – den ryska skönlitteraturens vänner. För Viktor själv är litteraturen allt. Mest slående är beskrivningen av hans relation till de antisemitiska kampanjer som bredde ut sig i 50-talets Sovjet:
”Han […] upplevde denna tid av judeförföljelser som avskyvärd mest av estetiska skäl: fult klädda fula människor uppförde sig fult. Om tillvaron utanför den bokliga sfären kändes kränkande i något avseende var böckerna däremot sprängfulla av levande idéer, känslor och kunskaper. Klyftan var outhärdlig och därför försjönk han allt mer i litteraturen.”

För läsaren av Det gröna tältet är det emellertid svårare att försjunka i fiktionen. Efter bekantskapen med huvudkaraktärerna, deras vänskap och litterära strövtåg, luckras romanens sammahållande linjer tvärt upp. Plötsligt befinner läsaren sig i ett kalejdoskop av människoöden som alla har ett gemensamt: den statliga repressionens långa näsa vill gärna lägga sig i deras kontrarevolutionära affärer. Censurens hammare slår hårt mot alla som intresserar sig för en annan form av marxism, för sanningen om Gulag, för utlandet eller regimkritik. Det är förvisso ganska elegant, Ulitskajas sammanflätande av de många historierna. Men ibland blir det också lite tröttsamt. Särskilt tröttsamt är det att den notapparat som skapats till hjälp för deschiffrering av karaktärerna har placerats i slutet av boken – det konstanta bläddrandet gör inga under för koncentrationen. Fokusdämpande fungerar också de åskådliggörande metakommentarer som petats in av författaren för att tillföra ytterligare någon nivå till verket. Som när en handlingsutveckling förses med passagen: ”I riktigt dåliga romaner försvinner andraplansfigurer, som har införts för att driva en taffligt konstruerad handling framåt, på precis det viset.”
Stilistiskt är författaren emellertid en stjärna och vissa av de enskilda historierna är lysande till sin komposition. Det vore en fröjd att få läsa dem utarbetade till enskilda noveller, eller till och med romaner i sin egen rätt. Det gröna tältet är därför ett utmärkt exempel på att kvantitet och kvalitet är två skilda ting, och att den regeln gäller till och med för stora ryska författare som Ulitskaja.

BOK
Det gröna tältet
Författare: Ljudmila Ulitskaja
Översättare: Hans Björkegren
Förlag: Ersatz

Webb-tv kultur

×