Banditsagor med frihetskänsla

Ung Kultur

Det händer att jag får en gammal folksaga i handen. Ofta storformat, konstnärliga illustrationer som i Rapunzel (Felis förlag, 2009) och senaste utgåvan av Den lilla sjöjungfrun (Rabén & Sjögren, 2014). Med tanke på att Disney gjort dessa och många andra av de gamla sagorna odödliga på film brukar jag fundera på om inte många barn – och deras föräldrar – blir överraskade, kanske chockade, när de upptäcker vilken skillnad det är mellan original och tecknad film. Inga sköna sånger, sällan lika lyckliga slut.
Just frågan om när barn egentligen klarar av avskurna tår, styvmödrar långt mer ondsinta än den som hörs skrika ”Aaaaskungen” i klippet på julafton och ensamma utsvultna barn som fryser ihjäl i vintermörkret har upptagit mina tankar.
Samma undran slår mig både en och tre gånger när jag sitter med nyligen utkomna Banditsagor – stulna berättelser (willa holma förlag). Den Malmöbaserade teatergruppen har samlat sina tidigare för scen framtagna sagor i en härligt guldig bok.

Var och en av de åtta sagorna har bearbetats från manus till bok och fått sin egen stil. Ibland är författare och illustratör densamma, ibland ligger samarbeten bakom.

Teaterns John Hanse och Oskar Stenström berättar i slutordet att gruppen använt folksagor sedan start 2008. ”Vi letade upp en folksaga som vi tyckte om, berättade den för varandra och började undersöka hur vi kunde göra en föreställning av den.”
Det är spännande att tänka hur sagan haft en ursprunglig form, knådats om, visats upp och så penslats ner igen i ännu en ny skepnad. Här pratar vi inte Disney, inget tillrättaläggande eller moraliserande, ingen rädsla för att skrämmas eller skämmas utan total tilltro till läsaren oavsett ålder. Lika lite som jag skulle läsa ursprungsversioner av de flesta Grimmsagor för min känsliga sexåring kommer jag att läsa dessa. Däremot hoppas jag han själv hittar in i dem om en fyra-fem år och tar till sig den – det är fel att säga respektlöshet för boken i sig andas djup respekt för sagogenren, men – frihetskänsla som boken förmedlar. ”Tanken är att de nya sagorna i boken ska inspirera barn och vuxna att fortsätta utveckla och tolka, sätta sin egen prägel och förstärka de ingredienser som är viktiga för just dem” skriver Banditsagor.
Själva har de en Snövit som hjälper till att protestera mot den nedmonterade mödravården, en snabbmatsexpedit som genomskådar ärtan-i-sängen-tricket och en nojig pappa vid namn Oden. Jag ska inte låtsas att jag ens vet vilka sagor som ligger till grunden för samtliga tolkningar, men det gör mig ingenting.
Texterna får in sagoelementen, ni vet upprepningarna, de magiska tingen, de ödesmättade uppmaningarna, på ett sätt som ger igenkänning även i de mest absurda berättelser.

Passande nog har förresten Max Ström ägnat sin senaste sångbok helt åt sagotemat. Sjung med Disney är en riktig publikfriare och inleder direkt med ”Elsasången” som barnen kallar den. Och det är svårt att inte bli fast, skråla såväl ”Slå dig loss, slå dig fri” som ”Var nöjd med, allt som livet ger …”

Webb-tv kultur

×