Banditsagor spelar nu Game over, en pjäs om dataspel, sjukdom och kamp för överlevnad. Sanne Ahlqvist Boltes spelar det cancerdrabbade barnet Lisa och Oskar Stenström pappan som är spelutvecklare. Foto: Alexander Tengham
Banditsagor spelar nu Game over, en pjäs om dataspel, sjukdom och kamp för överlevnad. Sanne Ahlqvist Boltes spelar det cancerdrabbade barnet Lisa och Oskar Stenström pappan som är spelutvecklare. Foto: Alexander Tengham

Fin föreställning om ett tungt ämne

Recension

SCEN
Game over
Baserad på en saga av: Henrik Bromander
Scen: Banditsagor på Rosengårdsbiblioteket, Malmö
Regi: John Hanse
Medverkande: Sanne Ahlqvist Boltes och Oskar Stenström
Animation: Raquel Meyers
Ljuddesign: Jonas Åkesson
Premiär torsdag den 1 oktober 2015
Målgrupp från 6 år, längd 30 min

Författaren och serietecknaren Henrik Bromander drar sig inte för att sig an svåra och tunga ämnen. Som döden till exempel. Det gör inte heller teatergruppen Banditsagor. Det är den det handlar om när Banditsagor nu spelar pjäsen Game over.
Den vänder sig främst till barn från sex år och uppåt. Ämnet är tungt.

Den handlar nämligen om ett barn som får cancer. Jag var på premiären.

Lisa är 10 år och tycker skolan är kul, men en dag får hon stanna hemma eftersom hon känner sig sjuk. Hemma finns också pappan som jobbar med att utveckla dataspel till mobiler och surfplattor. Snart framgår det att Lisa är allvarligt sjuk. Den ganska lättsamma tonen i pjäsens inledande presentation av rollfigurerna övergår i ett drama på liv och död.
Lisa spelas på ett övertygande vis av Sanne Ahlqvist Boltes och Oskar Stenström gör den nästan lika svåra rollen som pappan. Det som gör pappans roll svår är de tvära kasten mellan uppsluppen glädje, över framgångar i jobbet, och den tunga vetskapen om att dottern kommer att dö.

I korta scener skildras en vardag som präglas dels av Lisas sjukdom, dels av pappans arbete med att hitta på nya spel. Företaget han jobbar åt finns i Finland och har en pådrivande chef som hör av sig då och då. Pappan får en idé som går ut på att göra ett spel som handlar om att kämpa för livet mot sjukdomen. Spelet blir en del av föreställningen. Den som spelat de tidiga data- och tv-spel som dök upp på 80-talet kommer att känna igen sig. De spelen gick ofta ut på kamp för överlevnad.
Till det smått geniala med den här föreställningen hör att alla bakgrunder och även vissa rollfigurer visas på en storskärm. Femårige lillebror Leo gestaltas genom en animerad figur, läkaren och pappas chef likaså. Visuellt är det fråga om det slags kantig pixelgrafik som dominerade när dataspel började bli populära på 80-talet. Det fungerar effektivt i det här sammanhanget. Den karaktäristiskt blippande musiken likaså.

Jag märker att den unga publiken på Rosengårdsbiblioteket tar till sig pjäsen. Det skrattas när det är humoristiska scener. Det är ingen nattsvart pjäs även om ämnet är tungt. Men allvaret sjunker in. När Lisa så till sist kommer till ”Game over” i verkliga livet får vi veta att hon avancerat till ”nästa nivå”.
Fysiskt är hon inte längre på scen, men i spelvärlden på skärmen lever hon vidare. Game over-meddelandet är inte slutgiltigt. Där öppnas för en strimma hopp. Det är viktigt med tanke på den unga publiken. Jag torkar en tår i ögonvrån och konstaterar att Banditsagor gått i land med föreställningen.

Webb-tv kultur

Malmöfestivalen vinjett

×