Michael Krona studerar just nu hur terrorsekten IS kommunicerar via extremt brutala videoklipp på nätet. Ett arbete han beskriver som något av ett personligt trauma. Foto: Anna Lindblom

Bilder som drabbar

PERSONLIGT Hur går det egentligen till när en bild av en drunknad treåring öppnar människors ögon och hjärtan? Hur varaktig ska man tro att en sådan svallvåg av medkänsla blir?

FAKTA
Namn: Michael Krona
Ålder: 36
Familj: Elvaårig dotter
Gör: Lektor i medie- och kommunikationsvetenskap på Malmö högskola.
Intressen: ”Musik. Jag är pianist. Jag skriver klassisk musik, och spelar på en del mindre klubbevenemang. Att spela är som en sorts terapi för mig.”
Om det samhällsintresse som följt honom sedan uppväxten:
”Vi hade alltid politiska samtal hemma. Vi hade olika synvinklar, så det blev alltid bra diskussioner.”
Om att växa upp i Karlskrona, som under 90-talet präglades av en tämligen blomstrande nationaliströrelse:
”Främlingsfientligheten skapade ett väldigt politiskt samhälle, med en ständig debatt mellan dem och oss som inte sympatiserade med dem. Det bidrog till att väcka mitt samhällsintresse.”
Om doktorsavhandlingen, som han lade fram 2009 och där han undersökte hur SVT:s politiska bevakning förändrats sedan 70-talet:
”Journalistiken har blivit mycket mer spekulativ, med kortare soundbites och snabbare klipp. På 70-talet pratade politikerna om ideologi och större frågor på ett helt annat sätt än de gör i dag. Det finns ingen Palme längre, som sitter i tv och pratar länge.”

Michael Krona forskar om precis den sortens frågor. Just nu håller han även på med ett projekt där han undersöker hur terrorsekten IS kommunicerar med bilder för att sprida skräck och fasa.

Som nybakad doktor fick Michael Krona snabbt det jobb han fortfarande har, som lektor i medie- och kommunikationsvetenskap på Malmö högskola.
Och det var här han fick upp ögonen för sociala medier, och deras förmåga att väcka politisk opinion. Det var mitt under den så kallade arabiska våren, då Facebook och Twitter utmålades som centrala maktfaktorer när frihetsrörelserna spred sig över länderna.

Men var det egentligen en korrekt verklighetsbeskrivning?
– Nej. Och det störde mig. Att folk faktiskt trodde att det var sociala mediers förtjänst att regimer störtades.
För, menar Michael Krona, dels var det en ganska liten (men förvisso ytterst aktiv) del av de revolutionära rörelserna som faktiskt använde sig av de sociala medierna.
– De flesta människorna i de berörda länderna låg hemma i soffan och tittade på statstelevisionen.
Dels (och det är det allra viktigaste) så är det aldrig ett medium som sådant som skapar politisk förändring, betonar Michael Krona.
– Den arabiska våren krävde att människorna gav sig ut på gatan. Det var då saker började hända, på riktigt. Det är inte Facebook eller Twitter som räddar världen.
Och ungefär samma kritiska resonemang, menar han, kan och bör tillämpas på den senaste tidens hastigt uppblossande och till synes utbredda engagemang till förmån för flyktingar, som även det har sociala medier som sin kanske främsta plattform.
– Det räcker inte med att trycka på en knapp. Att trycka ”like” eller dela en länk är en enkel och bekväm handling. Den får dig att känna dig delaktig. Men steget därifrån till den fysiska verkligheten är långt.

Han understryker att han inte vill förringa värdet av den empati som vaknat, de pengar som samlats in och de gåvor som skänkts. Samtidigt, menar han, måste man vara realist. Kanske kommer, mellan tummen och pekfingret, fem procent av dem som nu engagerat sig för flyktingarna att faktiskt hålla fast vid sitt nyvaknade engagemang.
– Och då är det förstås viktigt att lyfta fram de fem procenten. Men det är samtidigt viktigt att förstå att de utgör en ganska liten del av helheten. Media skriver om ”ett massivt stöd” för flyktingarna, men jag tror tyvärr att vi måste utgå ifrån att det kommer att minska.
Men var det som hände då? Vad var det som triggade igång vågen av solidaritet? Hur besvarar en medievetare den frågan?
– Det var ju bilden av den lille pojken, i hög grad. Samtidigt har vi ju sett massor av bilder, genom åren, på lidande barn med flugor i ögonen. Utan att reagera. Vad är det som gör att en bild plötsligt slår igenom, blir viral? Det vet vi helt enkelt inte riktigt. I viss mån är det tillfälligheter. I det här fallet handlade det nog också om närhet. Många svenskar har varit där, på precis de där stränderna. En sådan personlig geografisk koppling kan spela stor roll.

Och apropå bilder som väcker känslor. Michael Kronas senaste forskningsprojekt är en studie av bilder vars emotionella sprängkraft är så stark att Malmö högskola har fått ge honom en samtalskontakt, för att han ska få hjälp att uthärda det han ser.
– Jag har haft så otroligt mycket mardrömmar den här sommaren. Jag har haft svårt att sova. Jag har varit rädd när jag har gått och lagt mig. Vid flera tillfällen har jag kräkts, rakt ut.
Det han studerar är de oklippta, ocensurerade videosekvenser som terrorsekten IS publicerar på nätet. Avrättningar. Tortyr. Övergrepp. Han tittar på allt. Och det är mycket. Under större delen av det här året har det lagts ut flera klipp varje vecka.
– Jag trodde att jag skulle kunna hantera det. Men nej. Det är en form av trauma, faktiskt.
Samtidigt vill han inte ge upp. Det är viktigt att någon tittar, menar han.
– Det är ungefär som de poliser som tvingas titta på barnporr. Jag är så tacksam att de gör det. Så att jag slipper.

Ingen har, såvitt han vet, gjort någon bred, vetenskaplig studie av vad IS egentligen kommunicerar i sina filmer.
– Nej, det finns ingen som tittar på det faktiska innehållet i det oklippta materialet. Och det är viktigt att det görs. Jag vill försöka förklara vad de gör. Förstå hur de gör det. Tanken är att det ska resultera i en vetenskaplig artikel någon gång efter jul.
Det finns två spår i IS propaganda, förklarar Michael Krona. Det skräckspår som han studerar är det ena.
– Det är inte tänkt att appellera till människor. Det är bara avsett att skrämma.
På senare tid, berättar han, har emellertid det andra spåret i allt högre grad tagit över, det som handlar om att skapa en bild av en välfungerande statsapparat.
– Det har nyligen gått ut ett officiellt förbud från IS ledare, mot att publicera fler tortyr- och avrättningsvideor. Nu ska man i stället bygga upp bilden av IS som en seriös spelare.

Vilket är väl så problematiskt, på sitt sätt.
– Medierna publicerar en väldigt ensidig bild av IS. Raka led av soldater, flaggor. Det ger en känsla av precis den ordning och reda som de gärna vill att vi förknippar med dem, påpekar han, samtidigt som han än en gång understryker att han tycker att det är helt rätt att censurera bort det grova våldet.
Det hela är svårt. Helt enkelt. Men oavsett vilka bilder som görs tillgängliga för människor så förblir Michael Kronas käpphäst densamma.
– Det är det mänskliga agerandet vi måste fokusera på. Det är innehållet i medierna som är det primära. Aldrig mediet i sig. Det finns en övertro på själva tekniken. Den tror jag är direkt farlig.

FAKTA
Namn: Michael Krona
Ålder: 36
Familj: Elvaårig dotter
Gör: Lektor i medie- och kommunikationsvetenskap på Malmö högskola.
Intressen: ”Musik. Jag är pianist. Jag skriver klassisk musik, och spelar på en del mindre klubbevenemang. Att spela är som en sorts terapi för mig.”
Om det samhällsintresse som följt honom sedan uppväxten:
”Vi hade alltid politiska samtal hemma. Vi hade olika synvinklar, så det blev alltid bra diskussioner.”
Om att växa upp i Karlskrona, som under 90-talet präglades av en tämligen blomstrande nationaliströrelse:
”Främlingsfientligheten skapade ett väldigt politiskt samhälle, med en ständig debatt mellan dem och oss som inte sympatiserade med dem. Det bidrog till att väcka mitt samhällsintresse.”
Om doktorsavhandlingen, som han lade fram 2009 och där han undersökte hur SVT:s politiska bevakning förändrats sedan 70-talet:
”Journalistiken har blivit mycket mer spekulativ, med kortare soundbites och snabbare klipp. På 70-talet pratade politikerna om ideologi och större frågor på ett helt annat sätt än de gör i dag. Det finns ingen Palme längre, som sitter i tv och pratar länge.”

×