Det var Frank Kelbers tankar om minnen och rätten till dem som gav impulsen till boken ”Minnenas arv”.
Johanna Branke ville veta vad morfar hade upplevt.
Lena Friblick från förlaget Xenofilia och Lea Gleitman, som medverkar i boken.Foto: Håkan Jacobsson

Minnen från Förintelsen

Malmö Vem har rätten till minnet? Vad får man behålla som sitt, och vad ska man lämna vidare? Hur påverkar en katastrof som judeförintelsen efterföljande generationer?
Det är frågor som tas upp i boken ”Minnenas arv”, som släpptes på torsdagen.

Varifrån kom mardrömmarna? Frank Kelber föddes när andra världskriget var ett år gammalt.
– Jag har många minnen som är traumatiska och starka, men jag kan inte placera dem, säger Frank Kelber.
Han berättar att han varje natt brukade vakna av en mardröm som innehöll – som han uppfattade det – en starkt lysande stjärna. Han frågade sin mor vad det kunde vara, och hon svarade att det måste vara ett minne av flykten från Stalingrad.
Frank Kelber hade redan kontakt med förlaget Xenofilia och lade fram en idé till en bok om minnen. Inte bara de minnen som finns hos dem som faktiskt var med, utan också hur de påverkar senare generationer, de som inte var med, men som ändå påverkas.
Många judar som var för små för att ha klara minnen av krigets förföljelser, eller som fötts efter kriget av föräldrar som överlevde förintelsen har levt med en önskan att få veta vad som hände, hur det var. Men berättelserna de har fått är ofta kortfattade, knappa.
– Är det för att föräldrarna ville skona mig – eller är det för att jag inte har frågat? undrade Mauritz Pergament under ett evenemang på judiska församlingen i Malmö när Minnenas arv släpptes.
Han är en av dem som medverkar i boken. Med är också Lea Gleitman, 91 år, som sedan drygt tjugo år berättar om sina upplevelser under kriget.
Hon berättar att innan dess pratade hon inte så mycket om det – mycket för att ingen frågade.
– Kanske ville de inte riva upp gamla sår, säger hon.

Men när i slutet på 1980-talet förnekare började sprida uppgifter om att judeutrotningen aldrig har ägt rum tyckte hon att måttet var rågat och bildade tillsammans med ett tjugotal andra överlevare ”Förintelsens ögonvittnen”.
– Vi är bara fem kvar i livet nu, säger Lea Gleitman, som fortfarande talar i skolorna.
– Jag får mycket respons från ungdomarna. Jag har fått många underbara brev, från ungdomar som lovar att föra berättelserna vidare. Det betyder mycket för oss.
En annan aspekt på det här med minnen kommer från Johanna Branke. Hennes morfar skickades till Sverige av sina föräldrar, undan nazisterna. Föräldrarna träffade han aldrig mer.

Johanna Branke berättar att hon hade en tanke om att en ständig rädsla hon hade kunde ha att göra med att hon visste att hennes morfar hade varit med om något hemskt som barn.
När morfar blev sjuk kände hon att det var bråttom att få veta mera, även för att bättre förstå vem hon själv är.
Hon beslöt att fråga honom mera rakt på sak och filma mötena.
Det blev inte riktigt som hon tänkt sig. Det kändes stelt att sitta och prata så med morfar, hennes bästa lekkamrat när hon var liten.
– Det är svårt att veta vad man kan fråga. Och jag var rädd att göra morfar ledsen.
– Samtidigt förstod nog morfar inte riktigt varför det var så viktigt för mig.
Det blev inte som hon tänkt. Men en film blir det:
– Den blir kanske mer om mitt sökande, säger Johanna Branke.
Minnenas arv har kommit till som ett samarbete mellan judiska församlingen, förlaget Xenofilia och Malmö kommun.
Kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh var med vid boksläppet:
– Vad sätter det fasansfulla för spår i generationer efteråt? Det är viktigt att försöka förstå dem som lever i dag, med minnena, sade hon och tillade:
– Vi är på intet sätt vaccinerade – vi ser att det fortfarande händer fasansfulla saker i världen.

Nyhetsbrev

Dagens fråga

Tror du att uppmärksamheten kring #metoo kommer minska sexuella trakasserier?

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×