Svetlana Aleksijevitj. Foto: Vilhelm Stokstad / TT
Svetlana Aleksijevitj. Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Ett hav fyllt av sorg

recension

BOK
De sista vittnena
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
Förlag: Ersatz

“Nu har jag berättat … Men är detta verkligen allt? Allt som blev kvar av någonting så förfärligt? Några dussin ord …”
Vad är det att uppleva ett trauma? Vad är det att minnas och återge? I 35 år har den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj arbetat med sin pentalogi Utopins röster. I fem böcker har hon blottlagt den sovjetiska människan – undersökt kvinnors upplevelser i Röda armén, Sovjetunionens krig i Afghanistan, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Hon brukar kallas den första och främsta representanten för “dokumentär fiktion”; själv har hon alltid föredragit begreppet “de mänskliga rösternas genre”.

Utgiven 1985 är De sista vittnena den andra boken i ordningen, men den sista att äntligen komma i svensk översättning. Här, liksom i första boken, står upplevelsen av Det stora fosterländska kriget i fokus. Den här gången så som den levt vidare hos den sista generationen överlevare. De som var barn när sommaren 1941, när de tyska trupperna invaderade Sovjet.
“Jag bad dem om en enda sak”, förklarar Aleksijevitj, “att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.”
Så, är då detta berättelsen om en generation? Kanske, kanske inte. Som Susan Sulieman en gång skrivit: “Maybe there were no generations in the Holocaust, only individuals, each with his or her unique story.” Det är detta: hundra olika berättelser om lika många levnadsöden, eller fler. Samtidigt påverkas förstås också dessa historier av de olika narrativ som grott i den kollektiva minnesmyllan. Barnen är varken första eller andra generationens offer, utan något mitt emellan. Deras minnen och upplevelser både direkta och ärvda. Och var går då gränsen, mellan rekonstruktion och konstruktion av det upplevda?

Bland berättarna själva varierar synen på det egna minnets tillförlitlighet. Vissa är måna om att slå fast att de minns precis allt, andra vet inte säkert eller är medvetna om minnesluckor. Några talar om barnets specifika minne: “Ett barns minne … I ett barns minne bevaras bara rädslan, eller det vackra …” Vissa historier är fragmentariska, fulla av tomrum. Andra är stringent sammansatta narrativ, förhoppningsvis berättade förut.
Vissa saker återkommer. En av dem är svärtan: “Jag minns allt som svart: svarta stridsvagnar, svarta motorcyklar och tyska soldater i svart uniform. Jag är inte säker på att alltsammans faktiskt bara var svart, men det är så jag har kommit ihåg det.” En annan är begäret efter att få läsa. Som Sasja, som vid krigsslutet hittar en samling räkneuppgifter: “Jag läste den, som om det vore dikter …”

Att läsa De tysta vittnena är att vada genom ett hav av sorg. Ändå gråter jag bara ibland. Det händer när jag läser om brodern som var så hungrig att han åt upp ett hörn av spisen: “Han gnagde och gnagde, varje dag – när vi upptäckte det var det en grop i spismuren.” Det händer när jag läser om smärtan i att minnas: “När jag berättar brukar jag bita mig i händerna så att det blöder, för att inte börja gråta …”; om gamla människor som offrar sina liv för att låta barnen överleva. Men för det mesta gråter jag inte alls. Det här är händelser bortom tårar. Barn som tvingats se sina föräldrar lemlästas, barn som utsätts för tortyr, barn som ligger i dagar i en grop med blodiga lik, barn som försöker amma sina småsyskon, håller i dem när de dör.
Det går inte att känna, det går inte att tänka på. Så jag tänker på berättandet i sig. Minne. Narrativ. Enhetlighet. Individualitet. Vad är det att minnas? Vad är det att rekonstruera ett trauma?

BOK
De sista vittnena
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten
Förlag: Ersatz

×