Foto: Markus Gårder
Foto: Markus Gårder

Ett storverk av Vadstena-Akademien

kultur Moralitet och myt med historisk botten, musik med spännvidd i tid och rum och strålande sångarprestationer.

Moto Osadas opera Son of Heaven ställer stora krav på sin publik men ger också oerhört mycket tillbaka. Efter ett par år med lättare gods kommer Vadstena-Akademien med ett konstnärligt fullödigt verk i lika fullödigt utförande. Applåderna var kraftiga, långa och välförtjänta efter urpremiären på Vadstena slott i fredags.

Grovt skissat handlar operan om Qin Shi Huangdi (259-210 fKr), den förste kejsaren, härskaren som enade Kina, skapare av Kinesiska muren och även av Terrakottaarmén, hans kamp för odödlighet och hans konflikt med de två sönerna, den ene en fast moralist, den andre en ledlös och vilsen slarver. I en intervju i programmet berättar librettisten Kerstin Perski om hur hon kom fram till kärnpunkten: ett dolt drama på flera nivåer, ett familjedrama och ett drama om konflikten mellan maktfullkomlighet och maktlöshet hos en kejsare som ser sig nästan som en gud. Och för att citera henne vidare:

”Dessutom fanns ett tema som jag ofta kommer till – kärlekslöshetens konsekvenser både i det lilla och i det stora. Jag såg möjligheten att gestalta kejsarens självupptagenhet både för honom, hans familj och en hel dynasti.”

Med detta vidgar hon dramats tankegods: kejsaren, den egocentriska människan med stort maktbegär, finns även i dag i otaliga exemplar i olika positioner, både låga och höga. Och även nu skapar de mängder av elände.

Moto Osados musik bildar tillsammans med librettot en stark organisk enhet; operan är genomkomponerad utan recitativ. Hans tonspråk är mycket tilltalande men svårt att placera: naturligtvis finns där en viss orientalism (det handlar ju trots allt om Kina) men den dominerar inte. Mestadels är det fråga om västerländsk konstmusik med tydliga influenser från flera epoker, harmoniken är klar och överraskande konventionell, den tillbakahållna rytmen kryddas i andra akten av synkoper och andra tydliga jazzelement. Det är mycket intelligent musik som samtidigt är vänlig mot både öra och hjärna. Och den klangrika och välspelande orkestern under David Björkmans ledning tar mycket väl tillvara på alla finesserna.

Scenografin består av ett antal stora lådor med invändiga speglar på en kal scen. Dessa lådor vrids och förflyttas invecklade turer, uttrycket ”koreografisk scenografi” fladdrade förbi i huvudet; dräkterna sparsmakat vackra och välgjorda, likaså maskerna. Och även regin präglas av samma sparsmakade tydlighet: inga våldsamma gester eller överteatraliska krumbukter, lågmält och effektivt förs textens och musikens budskap över till publiken.

Musikaliskt är föreställningen klart lysande. Sångarlagets prestationer är genomgående av mycket hög och jämn klass. Jacob Högström sjunger Kejsaren med klangrik och mycket uttrycksfull baryton, Daniel Carlssons countertenor är nästan gränslös i rollen som Zhao Gao, Karin Osbecks mezzo flödar av dramatik i The Warriors partier, Christina Nilssons sopran glänser som The Magican; för att bara nämna några. Och dirigenten David Björkmans följsamhet mot sångarna är rent exemplarisk.

Vadstena-Akademien har under sina drygt fyrtio år åstadkommit många minnesvärda operauppsättningar. Med Son of Heaven fogar man tvivelsutan en av de större juvelerna till sin skattkista.

×