Brian Johnson och Angus Young vid en konsert tidigare i sommar. Foto: Ennio Leanza/AP/TT

Levererade utan krusiduller

Recension

KONsert
AC/DC,
Dyrskuepladsen, Roskilde den 15 juli
ppp

Det är inte direkt något att sticka under stol med att AC/DC är ett band som om inte sjunger på sista versen, så i alla fall genomgår svåra förändringar. I höstas tvingades rytmgitarristen Malcolm Young pensionera sig på grund av sin Alzheimers och tidigare i år kickades trummisen Phil Rudd efter att ha dömts för narkotikabrott och olaga hot. Tragiskt förstås, men showen måste uppenbarligen fortsätta. Ersättare i form av Youngbrödernas brorson Stevie och nygamle trummisen Chris Slade har kallats in. Också släpptes senaste albumet Rock Or Bust så sent som i november förra året. Därför följer som sig bör åter ett turnévarv jorden runt nu.

Allt är business as usual, således och bandet ger folket precis vad de vill ha. Setlistan i Roskilde innehöll förvisso tre nya låtar, däribland hyfsat starka singelsläppet Play Ball. Fast för övrigt vankades det enbart idel gamla säkra kort från sjuttio- och tidiga åttiotalet. Fantasilöst, kan tyckas, men det vore kanske att förvänta eller rent av begära för mycket att kvintetten skulle experimentera med sin repertoar i onödan. Få band lever så mycket enligt devisen att om något inte är sönder, varför då fixa det, och i AC/DC:s fall fungerar konceptet verkligen alltjämt lysande. I Roskilde sålde femtiofemtusen biljetter slut i ett nafs, och fansen som hann köpa en plåt i samband med denna huggsexa såg verkligen ut att ha kul. Det diggades, dansades och inte minst spelades luftgitarr så det stod härliga till där jag befann mig någonstans mitt i folkhavet.

Det bör dock påpekas att öppningen kanske inte var den knock man hade hoppats på. Vi talar långt ifrån katastrof förstås, men lite stela och avvaktande var de åldrande hårdrockarna allt. Fast efter en knapp halvtimme lyfte det hela till slut ändå med i tur och ordning Dirty Deeds Done Cheap, Thunderstruck och High Voltage, I detta lilla knippe av sina mesta klassiker hittade kvintetten både svänget och energin på allvar, och sedan rullade det bara på friktionsfritt resten av kvällen med mer av samma vara.
Det var helt enkelt ett AC/DC i hygglig form, som levererade det så kallade godset utan särskilt mycket krusiduller. Precis som vanligt, är man benägen att utbrista. Utan att för den sakens skull lägga några värderingar i det, bör kanske också tilläggas. För det finns onekligen en orsak till att de blivit så långlivade. Inte minst fortsätter de köra sin personligt råriffiga bluesstil ända in i kaklet utan att ta minsta notis om nya trender.
Detta är de onekligen värda respekt för, de är trots allt originalet i den bredbenta nisch de själva varit med och skapat Problemet är väl bara det att efterföljare som Airbourne, The Answer och Wolfmother, som ogenerat inspirerats av dem nu på allvar själva börjat snegla på tronen och det är inte utan anledning. För dessa vildsinta combos hedrar verkligen arvet efter det Sydneybördiga bandet.

Sedan är det förstås också så att åldern hos Angus Young och gänget trots allt börjar ta ut sin rätt. Detta må kännas vemodigt, men det gör det inte mindre sant.

KONsert
AC/DC,
Dyrskuepladsen, Roskilde den 15 juli
ppp

×