Experimentet Jimmie Åkesson

 Det sammanfaller på gott och ont med diskussionen om att utbrändhet kan vara ett värre hälsoproblem än man tidigare trott. I psykologen Agneta Sandströms omtalade avhandling beskriver hon mätbara hjärnskador på de som drabbats av svår utbrändhet.

Partiledare är ett av de få jobben där den svenska arbetsrätten inte betyder ett dugg och man glatt jobbar folk halvt till döds. Hur kan SD använda sig av Åkessons popularitet utan att ge honom ytterligare hälsoproblem? Det är en allvarlig fråga som partiet måste ställa sig inför comebacken.
Åkesson skildrar i klipp som kommit ut att det handlar om ett slags arbetsträning och att han kommer att börja arbeta med partiets ”inre liv”.
Han har varit unik i det att han har satt stopp när kroppen och hjärnan inte orkade. Han är också unik i det att han visserligen har många trogna anhängare, som att döma av läsarbrev och kommentarsfält aldrig tycker att Åkesson och partiet gör fel, men också fler belackare. Han utsätts för mer fysiskt våld eller hot om våld.

Det höjer givetvis stressnivån.

Åkesson har förmodligen inte förlorat något på att visa sårbarhet. Sannolikt har hans väljare och potentiella väljare tyckt synd om honom. I andra politiska läger har man hånskrattat. Det är rätt konstigt. Man måste kunna se även en politiskt meningsmotståndare som en människa. Om man vill kritisera SD för taskig människosyn, vilket ofta sker, så måste man vara medmänsklig själv. Att skämta om Åkessons utbrändhet är i sin ordning, precis som det hade varit i sin ordning om det rörde sig om Sjöstedt eller Lööf.
Men att vilja honom illa och önska honom fortsatt sjukdom är smaklöst. Då gör man det som SD anklagas för och gör skillnad på folk och folk. Det ligger i den politiska bestens natur att tro att man måste ha sin meningsmotståndare, men det måste man faktiskt inte. Man kan nöja sig med att hata mannens politik utan att hata mannen.

En del har bekymrat sig över att SD har lyckats iscensätta en så lyckad ”PR-kupp” att de kommer att vara i medierna hela veckan. Man har också invänt att den senaste tidens fokus på integrationsfrågor gör att Åkesson kommer till dukat bord och får diskutera sin profilfråga.
Det stämmer. Men det är konstigt att det ses som konstigt. Det är så politiska utspel fungerar. Att hitta ett guldläge för att vända uppmärksamheten mot sig och sin politik är något som alla partier längtar efter. Hade Jan Björklund gjort comeback efter en längre tids utbrändhet med ett utspel som skolan, som sammanfallit med det traditionella grälandet om Pisaresultaten, hade det varit samma princip.

Att kritisera Skavlan är också konstigt. Åkesson är en kontroversiell figur med stort väljarstöd. Skavlan har haft gäster från den högra högerkanten förut. Man behöver inte sympatisera med politiken för att tycka att någon är ett bra intervjuobjekt. Det är nästan tjänstefel att inte ta upp det. Man måste som bekant inte titta på TV-program som man inte är intresserad av.

Dagens fråga

Twin Peaks är tillbaka. Har du saknat kultserien?

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×