och Ingunn Ringvold uppträdde i Manegen på Malmöfestivalen 2008. På onsdag blir det återbesök i Malmö. Foto: Ralph Bretzer
Mark Olson och Ingunn Ringvold uppträdde i Manegen på Malmöfestivalen 2008. På onsdag blir det återbesök i Malmö.

“Jag behövde verkligen hitta en ny melodi”

För många som likt mig växt upp med The Jayhawks 90-talsklassiker “Tomorrow the green grass” och sedan följt honom via bandet med det smidiga namnet The Original Harmony Ridge Creekdippers stod Mark Olsons senaste soloalbum, “Good-bye Lizelle” från i höstas, för en oväntad musikalisk vändning.

Öppningsspåret “Lizelle Djan” bjöd på tydliga referenser till 60-talet, till Incredible String Band, till Laurel Canyon och psykedelia. Det som följer är en musikalisk resa från brittisk folkpop till nästan österländska tongångar. Den resan har sin grund i en rent fysisk och, åtminstone delvis, påtvingad resa.

Det hela började med att Mark Olson och hans norska hustru och musikaliska partner, Ingunn Ringvold, gjorde “Many colored kite” (2010) tillsammans. Visa-problem gjorde att Ringvold inte kunde resa till USA på 29 månader.
– Det blev så att vi reste för att kunna vara tillsammans, berättar Markl Olson när vi pratas vid på telefon inför parets spelning på KB nu på onsdag.

Med sig under resorna hade de en Nagra, en portabel inspelningsstudio, som gav dem friheten att spela in varhelst de befann sig. Resultatet av det är “Good-bye Lizelle”.
– Ett av ställena vi reste till var Armenien. Det finns många armenier i Los Angeles och vi hade mött många armeniska musiker så vi var medvetna om deras musik. Vi åkte dit och utvecklades i en helt ny riktning på några låtar. “Jesse in an old world” och “Running circles” är låtar vi satte samman tillsammans med människor vi mötte där.

Inte minst är den sistnämnda färgad av mötet med det skimrande ljudet från en qanun, ett slags armenisk harpa.
Det må stå Mark Olsons namn på skivomslag och konsertaffischer. Ändå talar han om sig själv och Ringvold som ett euroamerikanskt tvåmannaband. Både “Good-bye Lizelle” och “Many colored Kite” låter också betydligt mindre amerikanska än vi är vana vid från Olson.

– En sak jag verkligen gillar med att spela med europeiska musiker är att det knappt finns någon blues i Europa. Amerika är mättat med blues. Det är inte så att jag ogillar blues men jag har hört så mycket av det. Jag är inte intresserad av raka blues- och countryprogressioner. Jag behövde verkligen en ny melodi. Och nya perspektiv. Och teman, säger han.

– Jag vill inte överdriva men om man ska generalisera så är en sak jag märkt att vi amerikaner oftast inte gått så mycket i skola för att lära oss musik som att leka med det i källarlokaler. Det var något som ingen kontrollerade. Samtidigt var det något vi missade, något slags övergripande teknisk träning. Ingunn, å andra sidan, fick en del musikutbildning genom det norska skolsystemet. Hon har en bredare teknik på fler instrument. Amerikaner har mindre teknik men mer galenskap. Om man lyckas mixa samman det så har man någonting.

Tyngdpunkten
under onsdagens spelning kommer naturligtvis att ligga på det nya materialet men Olson utlovar låtar från både Jahawks och Creekdippers-repertoaren. På frågan om han någonsin kommer att återvända till countryrocken blir dock svaret mer dröjande.
– Det beror på vad man menar med countryrock. I den bredaste aspekten av ordet så, ja. Om det är någon mörk Ralph Stanley-låt. Det är vad som håller mig igång, tanken att jag skulle kunna skriva något lika ödesmättat och vackert som hans sånger.

– Jag var aldrig, aldrig en så stor vän av rock n rollen som form. Jag menar, jag älskar Beatles och Rolling Stones men … Jag har alltid varit lite anti väldigt hög och aggressiv musik, Jag älskar vacker musik. Jag älskar kör- och pianomusik. Egentligen gillar jag all musik. Jag är inte gift med modern rock som form.

Webb-tv kultur

×