Foto: Yvonne Erlandsson

”Stark pjäs om
livsglädje och död”

Men fokus ligger i enlighet med förlagan på föräldrarna och hur de hanterar situationen. Jag har tidigare sett Banditsagor spela teater för barn i biblioteksmiljö. Med tanke på hur väl det har fungerat så framstår det som ett naturligt steg för teatergruppen att nu satsa på vuxenteater i biblioteksrummet.
De vanmäktiga föräldrarna i pjäsen beslutar sig för att helt och hållet leva i nuet. Så tänker de optimera den 10-årige sonen Robins sista tid i livet. Detta möjliggörs genom att de tar ut alla besparingar och tar ledigt från sina jobb. Sedan får Robin göra en lista över vad han önskar sig. Han får i stort sett allt han pekar på. Leksaker, resor etcetera. Gradvis sker dock ett slags glidning och föräldrarnas njutningsbehov kommer i förgrunden. Detta förstärks av att Robin aldrig är fysiskt närvarande i föreställningen.
Deras agerande blir ett slags narrbild av samtidens livsnjutarideal där nutidsmänniskan söker lyckan genom att samla på exotiska upplevelser och materiella ting. Till detta kommer också den tillfälliga befrielse från ångest och sorg som kan sökas i ruset. Festen och i synnerhet föreställningen om livet som en fest blir central i det här sammanhanget.
Ett slags absurd humor infinner sig samtidigt, inte minst då familjens semester på Bahamas gestaltas. Det finns gott om komiskt groteska scener som den när mamman ordnat så att Robin får träffa Hammerfalls gitarrist och hon själv försöker förföra rockstjärnan, men blir tillrättavisad. Om alla barn någon gång kan tycka att deras föräldrar är pinsamma så tycks dessa vara i en klass för sig. Festandet eskalerar och går över styr, men när Robin till slut dör så är också festen över. Då infinner sig ett slags stämning av massiv baksmälla som adderas till den bottenlösa sorgen.

Pjäsen utgör en farlig balansakt där det lätt kan uppstå ett förakt för dessa vilsna vuxna. Ändå tycker jag att föräldrarna framstår som mer rörande än motbjudande när samtliga scener summeras. Udden i ”Robins bok” är riktad mot materialistiska och intellektuellt grunda livsstilsideal snarare än enskilda individer. De tvära kasten mellan djup sorg och uppsluppen livsglädje gestaltas alldeles ypperligt, lyhört och nyanserat av skådespelarna Sanne Ahlqvist Boltes och Oskar Stenström. Det resulterar i teater som tangerar ren absurdism men likväl bibehåller en stark verklighetsförankring. Ja, det är både se- och tänkvärt.

×