Susanna Magnusson har just disputerat på en avhandling om hur räddningstjänstens brand- och säkerhetsvärdar genom god kommunikation lyckades vända en infekterad och orolig situation i Rosengård. Foto: Anna Lindblom
Susanna Magnusson har just disputerat på en avhandling om hur räddningstjänstens brand- och säkerhetsvärdar genom god kommunikation lyckades vända en infekterad och orolig situation i Rosengård.Foto: Anna Lindblom

Farligt stirra sig blind
på invandrarbakgrund

Hennes väg fram till doktorstiteln har varit lång och slingrig. Den har levt sitt eget liv, skulle man nästan kunna säga. Susanna Magnusson har aldrig haft någon tydlig plan för sin framtid.
– Nej, jag har aldrig vetat att ”det här ska jag bli när jag blir stor”, och sedan drivits av lusten att förverkliga det. Men det är klart, nu när jag tittar tillbaka kan jag ändå se att det har funnits en linje. Allt jag har gjort har handlat om mänsklig psykologi och samhällsfrågor, även om det har kommit till uttryck på olika sätt.
Som barn var hon ”glasögontjejen”, som hon väljer att uttrycka saken.
– Jag lärde mig läsa väldigt tidigt. Jag köpte min första bok, för min egen veckopeng, när jag var tre år gammal. Emil i Lönneberga var det. Läsningen har alltid varit en otrolig källa till glädje, tröst och verklighetsflykt.

Att hon skulle plugga vidare efter studenten var självklart. Mindre självklart var vad hon skulle läsa. Valet föll, mer eller mindre slumpartat, på psykologi, och därefter socionomstudier.


Ett ganska rejält krävande yrkesval, skulle det visa sig.
– Ja, det var tufft. Det var en väldigt brutal verklighet man mötte. Riktigt tungt missbruk, barn som for illa.
Mötena med misären hade väl gått att uthärda, om det inte varit för den stora maktlöshet hon upplevde i sin roll som socialsekreterare.
– Det var ett helt omöjligt arbete. Det var alltid ont om pengar. Man såg barn, unga och vuxna som for jätteilla, men man hade bara möjlighet att hjälpa dem som hade det absolut värst. Trycket var stenhårt, både från klienterna som ville ha hjälp och från ledningen som sa att vi måste spara. Man kände sig helt otillräcklig.

I fyra år höll hon ut,
– Många socionomer går vidare och blir kuratorer och terapeuter när de har gjort sin samhällstjänst, eller hur man nu ska uttrycka det. Eller så blir de chefer. Men inget av det där lockade mig.
I stället återvände hon till skolbänken. Denna gång hamnade hon på Lunds universitets campus i Helsingborg, där hon (återigen av en slump) hört talas om en tvåårig magisterutbildning i kommunikation.
– Det var helt fantastiskt att vara student igen. Den här gången fattade jag verkligen hur bra man har det när man pluggar.
Efter sin examen knöts hon till ett forskningsprojekt om invandrares integration på den svenska arbetsmarknaden, som bland annat utmynnade i uppbyggnaden av en speciell utbildning för invandrade akademiker som Susanna Magnusson var med och drev. Undervisade gjorde hon också. Att doktorera hade hon inga som helst tankar på.
– Nej, det skulle jag absolut inte göra. Det var inte min grej, ansåg jag. Jag tyckte att det verkade ensamt. Jag hade en bild av hur man blev extremt uppslukad av den man gjorde, och jag ville ju vara tillgänglig för min familj.

Men 2009, när hon kom tillbaka efter sin andra barnledighet, märkte hon att hennes inställning hade förändrats.
– Jag kände att det vore jättespännande att få ägna fem år åt precis det jag själv ville göra. Dessutom hade klimatet på universitetet förändrats. Tidigare gick det att, som jag, få en adjunktstjänst som icke disputerad, men numera är trycket mycket högre på att man ska doktorera.
Så det var alltså vad hon gjorde. Ämnet för avhandlingen föddes ur nyhetsrapporteringen, som just då i hög grad kretsade kring oroligheterna i Rosengård. Ungdomar gick till attack mot räddningstjänsten, som stod mer eller mindre handfallen inför vad man upplevde som en ganska obegriplig fientlighet.
Susanna Magnusson bestämde sig för att titta närmare på den satsning på så kallade brand- och säkerhetsvärdar som just dragits i gång för att försöka stävja problemen. Värdarna, som knackade dörr i de berörda områdena och informerade om brandsäkerhet i allmänhet och räddningstjänstens verksamhet i synnerhet, fick snabbt rykte om sig om att vara mycket duktiga.
– De skulle vara så skickliga, men exakt vad var de egentligen de gjorde, som fungerade så bra? Det ville jag ta reda på.

Det hon kom fram till var, bland annat, att värdarnas personliga inställning och retoriska fingertoppskänsla var betydligt viktigare än den invandrarbakgrund som varit en central aspekt när de anställdes. I själva verket hade de lika gärna kunnat heta Elsa Bengtsson och kommit från Skurup.
– Ja, egentligen, om man hårdrar det. Jag säger inte att deras kulturella bakgrund var helt oväsentlig, det är klart att det till exempel kan ha varit lättare för muslimska kvinnor att öppna dörren om den som ringde på var en kvinna med huvudduk, men rent generellt handlade det mycket mer om deras attityd, deras entusiasm, deras energi, deras förmåga att använda kroppsspråk och att uttrycka sig på enkel svenska. Det var mycket prat om språket, och visst, det är klart att det ibland kunde vara en tillgång för värdarna att kunna exempelvis arabiska, men faktum är att vi har 147 olika språkgrupper i Malmö, så det uppstod förstås massor av situationer där de inte behärskade det språk som egentligen krävdes.
Susanna Magnusson betraktar sina forskningsresultat som en illustration av vådan av att stirra sig blind på begreppet ”invandrare”.
– Om man tror att invandrarbakgrunden är avgörande i kommunikationen riskerar man att förstärka just de stereotyper man vill bekämpa. Bara för att man har invandrarbakgrund förstår eller representerar man inte alla invandrare i Rosengård.

Susanna Magnusson disputerade den 16 januari. Tre dagar senare började hon på sitt nya jobb, som förläggare på Studentlitteratur i Lund. Nu är hon alltså doktor – och kliver raka vägen ut från universitetet.
– Haha, jo, jag har ju varit ambivalent till den akademiska världen hela tiden. Det här med att bli forskare, och lägga massor av tid på att jaga medel. Nja. Däremot har jag känt en lockelse från förlagsvärlden i flera år. Så när det här jobbet dök upp sökte jag direkt.
Och framtiden då? Hon skrattar lite. Som vanligt har hon ingen uttalad plan.
– Jag har väl sisådär 25 år kvar till pensionen, så det är ju väldigt länge. Men alla säger att det tar fem år innan man blir en duktig förläggare, och det tror jag stämmer, för det är väldigt mycket tyst kunskap man måste lära sig. Det känns som ett väldigt erfarenhetsbaserat jobb. Så jag tänker att det är en bransch där man kan stanna länge, och ändå tycka att det är spännande och utvecklande.

Webb-tv

×