Författaren Christian Krachts. Pressbild

En roman om en mans dandytillvaro

Liksom Imperium väckte debatt i Tyskland för sitt ohämmade exponerande av högerradikala idéer var litteraturkritikerna mycket kluvna till Faserland när den kom. Då, för snart 20 år sedan, var romanens tematik nämligen något ganska främmande i den samtida tyska litteraturen. En generationsroman i J.D Salinger eller Bret Easton Ellis fotspår, som sätter huvudkaraktärens egna tankar och åsikter i centrum på ett för generationen (i det här fallet 80-talisterna) inte helt smickrande sätt. En roman som saknar tydlig intrig, som bara handlar om en desillusionerad ung mans dekadenta, kringflackande tillvaro.
Berättelsen börjar ön Sylt och rör sig vidare via Hamburg, Frankfurt, Heidelberg, München, Meersburg till sin sista anhalt Zürich. Att resan blir just sådan beror mest på slumpen, berättarjaget är tillräckligt välbärgad för att röra sig fritt i världen och tillräckligt viljelös för att det inte ska spela någon roll var han hamnar.


Dessutom har han gott om vänner och bekanta som är likadana, i sina dyra slitna Barbourjackor flyter de runt i tillvaron – hamnar på olika fester, barer, klubbar. Umgås utan att komma nära. Faserland skulle kunna vara en Per Hagmanroman, vore det inte för hatet som genomsyrar allt. Hatet mot ordförandena som flyger businessklass som hälsar på varandra vid gaten med ett nonchalant leende och samtidigt rättar till sina färgglada slipsar och sina senapsfärgade kavajer, och sedan, i flygplanet, pratar om sin senaste Phuketsemester, hatet mot reklamare, hatet mot nazister, socialdemokrater och ”feta, avdankade idioter som Phil Collins”. Och sist men inte minst, det som blivit något av Krachts signum, hatet mot själva Tyskland:

”Jag skulle berätta för dem om Tyskland, om det stora landet i norr, om den stora maskinen som bygger sig själv där nere på slättlandet. Och om människorna skulle jag berätta, om de utvalda som lever i maskinens inre, som måste köra bra bilar och ta bra droger och dricka bra alkohol och måste lyssna på bra musik, medan alla andra omkring gör samma sak, bara en liten gnutta sämre.”

Faserland är, till skillnad från exempelvis Jack Kerouacs On the road, inget idealiserande av manlig frihetslängtan. I stället påminner jagberättaren mer om Salingers Holden Caufield – en antihjälte vars överlägsna omvärldsförakt gör honom till en ganska sorglig figur. Men medan Caufield är en tonåring, och som sådan möjlig att fatta sympati för i den ångestdrivna ironiska hållningen, är jagberättaren i Faserland trots allt en vuxen man. Därför blir också romanen frustrerande. Man blir förbannad. Vad är det här för jävla snobb och varför ska jag bry mig om en dandytillvaro som han själv är så likgiltig inför? Jo, för att människor inte nödvändigtvis är sympatiska – varken de fiktiva eller verkliga.

Webb-tv kultur

×