Vonna Svantesseons eget liv ligger bitvis till grund för debutromanen

Spännande resa från Skåne till Arktis – och tillbaka

– Ja, jag var likadan som barn som jag är nu. En vemodig och rastlös drömmare.
Hon föddes i göingska Tyringe, där hon helst hängde med killarna, drömde om att spela hockey (”men det gick ju inte för en tös”) och grävde ner sig i berättelser om Nordamerikas urbefolkning.
– Det var något med deras stora kunskap om naturen som fångade mig, tror jag. Och med friheten i deras sätt att leva.
Att hon skulle bli tandläkare var inget hon anade när hon slutade nian och valde att skippa gymnasiet till förmån för diverse ströjobb.
Hon blev mamma redan som 19-åring. ”Väldigt enkelt” är formuleringen hon väljer när hon ska sammanfatta den upplevelsen.
– Det var i den vevan som jag och min man började hoppa fallskärm. Vi hade en riktigt härlig tillvaro på klubben i Rinkaby, där vår lilla dotter hade massor av entusiastiska ”extraföräldrar”.
Ungefär samtidigt kom hon på att det var läkare eller tandläkare hon ville bli.
– Jag hade alltid gillat biologi, jag tror att det var därför.


Hon läste in nödvändig kompetens på kvällstid och jobbade ett tag på patologen på Värnhems sjukhus medan hon funderade sig fram till huruvida hon skulle satsa på tandlagning eller medicin i allmänhet.
– Att jag slutligen valde tandläkare berodde dels på arbetstiderna, dels på att det var betydligt lättare att få tandläkarjobb än läkarjobb utanför de större städerna.
Sin första tjänst hade hon i Oxie, på bekvämt avstånd från Hjärup där familjen bodde. Jobb nummer två var något längre bort – i Dalarna. Hennes 14-åriga dotter valde att bo kvar i Skåne med sin pappa när Vonna Svantesson flyttade upp.
– Det var lite kontroversiellt förstås, med en mamma som flyttade ifrån sitt barn, men vi lyckades bevara en nära kontakt.
Vonna Svantessons bostad i Dalarna låg ”mitt ute i vildmarken, med björnen runt knuten” vilket passade henne riktigt bra. Eftersom tandläkarvikariaten droppade in med tämligen ojämna mellanrum (”jag fick faktiskt ett erbjudande om ett fast jobb i Sälen, men det var alldeles för långt att köra”) började hon i stället att hitta alternativa försörjningssätt, med just vildmarken som utgångspunkt. Hon arrangerade kanotburen bäversafari, jobbade som fiskeguide och fjällvärdinna, samt startade ett litet skinnhantverksföretag tillsammans med en vän.
– Ett sammelsurium, får man nog säga. Men så fick det bli, eftersom jag ville bo kvar i bygden.
Efter några års paus från tandläkaryrket kände hon emellertid att det började bli dags att komma tillbaka. Så hon sökte jobb – på Grönland och i de arktiska delarna av Nordnorge. Varifrån får man en sådan idé? Hon svarar med en allvarsam skakning på huvudet.
– Det var inte en idé. Det var något som fanns inom mig. En längtan efter att komma nära gränsen. Det är sådan jag är. Om det ska vara så ska det vara. Med marginal. Kanske finns det någon sorts koppling till barndomen och indianerna och drömmen om the frontier, jag vet inte.
Hon fick ett vikariat i den lilla fiskebyn Öksfjord i Vest-Finnmark, i den del av Norge som ligger norr om nordligaste Sverige. Ögonen lyser när hon berättar om hur det var att komma dit.
– Det var härligt. De har en helt annan kultur. Ett väldigt öppet samhälle. Jag blev hembjuden till folk hela tiden, de är verkligen gästfria. Och naturen. Den är fantastisk. Fjäll var jag ju van vid, men här var det både fjäll och hav.
Hon jobbade några år som tandläkare i Öksfjord, veckopendlade därefter under en period till ett tandläkarjobb lite längre söderut, i Troms fylke, fick sedan jobb i Öksfjord igen, varpå hon flyttade med sin dåvarande man ännu ett snäpp norrut, till Honningsvåg, där han utbildade sig till sjökapten.
– Det är en lite större genomströmning av folk i Honningsvåg än i Öksfjord, lite mer blandat, men också en väldigt god stämning.
Men 2009, efter 14 år i Norge, valde hon ändå att flytta hem till Skåne. Hon och hennes man hade gått skilda vägar, hon ville komma närmare sitt första lilla barnbarn, och så var det det där med vemodet.
– Ja, jag har så mycket vemod i mig. Jag tror att det är därför jag kastar mig in i nya saker hela tiden. För att döva det.
Så nu bor hon i Höör, nära dottern och barnbarnen men långt från både hav och fjäll.
– Jag har en fin marklägenhet, och ser både skogen och en liten tjärn. Jag kan inte klaga. Men det känns lite instängt. Visst saknar jag Norge. Att kunna ge sig ut och ströva på fjället och inte möta en människa. Och ljuset, ja, på sommaren, förstås, men faktiskt även på vintern. Snön lyser upp så mycket, och det är massor med norrsken. Plus att fjordarna aldrig fryser igen, vilket betyder att månen och alla stjärnorna kan spegla sig i vattnet. Det är underbart.
Under åren i Skåne har yrkeskarriären bytt riktning än en gång. Problem med bland annat rygg och högerarm (”väldigt typiska arbetsskador hos en tandläkare”) gör det svårt att jobba, men i stället har hon läst in en magisterexamen i kreativt skrivande i Lund, och författat sin första roman som snart släpps på Lo Söllgårds förlag. ”Bukar och fenor”, om en kvinnlig tandläkares passionerade kärlekshistoria med en betydligt yngre man i ett nordnorskt fiskeläge, har uppenbara likheter med hennes eget liv.
– Visst finns det paralleller. Det är ju så man gör. Plockar från sitt eget liv och från saker som vänner berättat. Men det är en helt fiktiv historia.
Lite nervöst är det förstås, att låta berättelsen möta offentlighetens ljus.
– Det är pirrigt. Visst funderar jag lite på eventuella recensioner. Men jag skriver ju först och främst för min egen skull. Så jag hoppas att jag inte ska ta eventuell kritik för personligt. En genomsnittlig debutroman säljer mellan 500 och 700 exemplar. Om jag hamnar där någonstans så blir jag mycket nöjd.

×