I Artur Lundkvists födelsehem i Hagstad
omringad av hans och Maria Wines bohag

Inspiration i idyllisk författarmiljö

Den idylliska röda stugan ligger bedövande vackert i det kuperade landskapet och på gårdsplanen tronar ett enorm vårdträd, en ek vars höstfärgade löv sakta singlar mot marken. Inne i huset är det inrett med det bohag ledamoten av Svenska Akademien och författaren Artur Lundkvist och hans hustru, poeten och författaren Maria Wine, hade i sin bostad i Solna. En hemtrevlig stämning, fjärran från den dystopiska värld Bermanns författarskap kretsar kring.
– Det är alltid lättare att skriva om mörker när man är på ett ljust ställe. När jag är som lugnast och tryggast, det är då jag orkar lyfta blicken och se hur det ser ut i världen, konstaterar Boel Bermann.
Den nya människan, som fick ett väldigt positivt mottagande, är en skildring av vad vi människor är beredda att göra för att överleva. I ett samhälle där det under några år inte fötts några barn börjar kvinnorna bli gravida igen. Men de nya barnen som föds är annorlunda …
– Den nya människan handlar till stor del om främlingsfientlighet – rädslan för det okända som kan komma och ta ifrån oss saker. Och vilka vanvettiga saker folk kan göra bara för att de tror att de gör rätt, säger Boel Bermann.
Redan som liten hade hon framtiden klar för sig, till sin mamma sade hon att hon skulle bli journalist, författare och Nobelpristagare.
– Nobelpriset har ju inte dykt upp än, säger hon och skrattar.
Men journalist kan hon bocka av från sin lista. När hon jobbade som det skrev hon inget skönlitterärt alls, men så halkade hon in i dataspelsbranschen, där hon numera arbetar som game writer, en som skriver ramhandlingen till dataspel.
– När jag inte längre skrev i jobbet var det som att det kliade inom mig, som om jag hade ord som ville komma ut. Så då anmälde jag mig till en skrivarkurs som var inriktad på fantasy, sci-fi och skräck. Det är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Det var så jag kom igång, säger hon.
Drivkraften för henne, och när hon säger det ber hon samtidigt om ursäkt för om hon låter pretentiös, är en vilja att förändra världen.
– Jag vill uppmärksamma saker som är fel och göra det bättre. Den nya människan är en spänningsroman, en riktig bladvändare, men samtidigt, de finaste kommentarerna jag fått är att den fått folk att tänka efter, säger hon.
Den bok som håller på att växa fram nu, vid skrivbordet hon tror är det Artur Lundkvist en gång satt och arbetade vid, har samma syfte,
– Det är det som är bra med dystopier – man tar det som finns i världen i dag och så drar man det tio-femton-tjugo år framåt i tiden och säger: så här kommer världen kanske att se ut. Jag vill få folk att stanna upp och tänka efter – är det i den här riktningen jag vill? Gör jag att världen går i fel riktning eller gör jag inget för att förhindra? Jag vill ju skriva spännande romaner som folk inte ska vilja sluta läsa, men någonstans därinne smyger jag in tankeställare. Man hoppas ju väcka något inom folk, en liten kämpaglöd.
– Sen gillar jag ju att skrämma folk också, men det är en helt annan sak, säger hon och skrattar.
Än så länge vill hon inte prata allt för mycket om det hon arbetar med men det handlar återigen om en dystopi som utspelar sig i Stockholm och har en kvinna som huvudkaraktär.
– Den berör en värld som köper och säljer känslor, och vad konsekvenserna blir av det. Självklart har jag sneglat på hela diskussionen om privatiseringen av välfärden, just fördelar och nackdelar, vad som händer när företag får makten över saker som berör folk på ett väldigt känslomässigt och nära plan, säger Boel Bermann.
Utan att göra några jämförelser i övrigt känner hon ett släktskap i sitt skrivande med mannen som växte upp i huset hon skriver i.
– Både Artur Lundkvist och hans kompis Hjalmar Söderberg skrev en hel del sci-fi, för att just ifrågasätta samtiden, och båda var ju väldigt samhällskritiska, säger hon.
Att hon fick Artur Lundkvist & Maria Wines Vistelsestipendium och hela oktober på sig i huset i Hagstad, tillsammans med sambon Olle, för att skriva har inneburit mycket för den nya romanen.
– Först och främst tid att tänka. Vi lever med våra böcker nu – vaknar och äter frukost och pratar om dem, skriver på förmiddagen, går en promenad, åker kanske in till Perstorp eller Örkelljunga och fikar och fortsätter prata om dem, Man går verkligen in i den världen man skriver om. Det är en ynnest man inte har tid med i vanliga livet, lite som en paus från verkligheten. Mitt mål är att jag ska ha i varje fall ett grovt första utkast av hela manuset när jag åker härifrån – ett tillfälle som det här kommer ju inte ofta, säger hon.

×