Foto: Anders Roos
Foto: Anders Roos

En välskriven biografi med slirig kronologi

Bruce Springsteen och hans Asbury Park. Thåströms och Cornelis Stockholm. Eldkvarn och deras Norrköping. Jag har alltid varit förtjust i artister med en stark lokal förankring i sin musik.
När Nisse Hellberg, sångare, gitarrist och låtskrivare i Wilmer X, fick Malmö stads kulturpris löd en del av motiveringen att han ”genom ett outsinligt flöde av album och spelningar, tydligt satt Malmö på kartan”.
Det är måhända så att Hellberg inte, i likhet med Thåström och Springsteen, gödslar sina texter med geografiska referenser men för mig som icke-skåning finns det ingen som så mycket som honom i rockmusikalisk form personifierar staden Malmö. Här finns en dualitet mellan okomplicerad rakhet och finess; tanke och muskler; tuffhet och omtanke som för mig är en gestaltning av staden själv.
Nu ligger biografin ”Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X” på bokhandelsdiskarna och det är en praktfull bok; snyggt redigerad och rikt illustrerad. Journalisten Micke Sjöblom har i ett antal längre samtal lockat ur Hellberg historien från början, 1959 på Hyllie kyrkoväg i Limhamn, via de lite inbundna pojkåren, rockens förlösande kraft och rockstjärneåren i Wilmer X till dagens stabila make, familjefar och soloakt. Hellbergs egen berättelse ges perspektiv genom att Sjöblom även intervjuat människorna runtomkring Hellberg, både på det privata planet och i yrkeslivet. Vad jag kan bedöma har man fått med alla de viktigaste.

Det är inget superhjälteporträtt. Här väjs inte för det negativa. Hellberg berättar till synes öppenhjärtligt om sina introverta sidor, sin konflikträdsla, familjeproblem och den uppslitande – för att inte säga bitvis förnedrande – tiden som var det utdragna uppbrottet från exflickvännen Lotta. Han framstår som både lätt kufisk, sympatisk och väldigt envis. Envisheten är viktig i sammanhanget. Den har åtminstone delvis lett till att en rad bandmedlemmar passerat revy genom åren men också till att han lyckats både bibehålla en linje i sitt artisteri samtidigt som han hittar nya ingångar till det.

Boken känns både välskriven och uttömmande men jag stör mig samtidigt på att det sliras lite i kronologin med en del ologiska tidshopp fram och tillbaka.
Tre insprängda delar av boken känns också lite aparta. Det är dels en del där Hellbergs förs samman med förre MFF-spelaren Anders Andersson för att diskutera deras olika typer av artisteri, dels ett där Hellberg möter vännen Håkan Bladh, mer känd som Dr Rock och dels ett där Hellberg pratar politik och historia med Per T Olsson.
Alla tre är i grund och botten riktigt bra reportage och innehållet bidrar till att ge en heltäckande bild av Nisse Hellberg. Men deras placering gör att de bryter upp läsningen. De hade gjort sig mycket bättre som en appendix, vid sidan av den kronologiska berättelsen.

×