Tosca på Opraen i Köpenhamn. Foto: Miklos Zsabo
Tosca på Opraen i Köpenhamn. Foto: Miklos Zsabo

Fina rollprestationer i Köpenhamns Tosca

En vulgär, brutal och blodig historia med en av operalitteraturens mest tvättäkta skurkar. Det finns inte många strimmor av ljus i handlingen i Puccinis opera Tosca; det gladaste ögonblicket är när hjältinnan mördar den onde Scarpia.
Kritiken rynkade på näsan vid uruppförandet 1900 men publiken älskade den; och sedan dess har den behållit sin plats på operascenerna – i Köpenhamn var söndagens repremiär av Peter Langdals uppsättning från 2006 Det Kongeliges 409:e uppförande av Tosca.
I sin inscenering försöker Peter Langdal, och även Søren Kjær som svarar för den senaste finputsningen, lätta upp det kompakta eländet genom att fokusera på de romantiska känslorna mellan Cavaradossi och Tosca; ställvis blir det nästan lite väl gulligt. Och tyvärr slarvas karaktären Angelotti bort; han är Roms förre konsul, en betydelsefull politisk fånge, ingen tonåring som smitit från polisen.
Men han sjungs mycket bra av Morten Staugaard.

Om Angelotti är lös i konturerna gäller raka motsatsen om Johan Reuters gestaltning av Scarpia. Ondskan personifierad, den allra sämsta typen av maktmänniska utan några försonande drag som går över lik, både bildligt och bokstavligt, och dessutom njuter av det. Johan Reuter agerar utan åthävor, lugnt, nästan sparsmakat, och det gör faktiskt figuren ännu mer skrämmande.
Sångligt en välljudande baryton med tydlig skärpa men även den en smula återhållen. Vreden och hatet finns där men man mer anar rovdjurets rytande än hör det explicit.
Mot den nattsvarte Scarpia ställs hans offer, konstnären Cavaradossi, ljus, romantisk, ibland nästan naiv med hjärtat utanpå kroppen men även med avsevärd moralisk styrka. Niels Jørgen Riis tar fram sin bästa italienska tenor med smäktande känslor och bravur ända upp i höjden; när han sjöng ”E lucevan le stelle” blev det nog lite fuktigt i ögonvrårna hos en stor del av publiken.
Och så Ylva Kihlberg som Floria Tosca. Glansfull dramatisk sopran, en äkta diva, statuariskt sval i början och sedan explosivt glödande i andra aktens kammarspel mot Scarpia; hatet dominerar men det finns ett svagt spår av fascination för den onde. En mycket fin prestation både sceniskt och sångligt.
Per Bach Nissen som Sakristanen och Bengt-Ola Morgny som Spoletta sjunger sina roller utmärkt men där är inte personregin tillräcklig, Sakristanen kan framställas mer burlesk och Spoletta bör vara mer av hållningslös hejduk.
De båda körerna är utmärkta och dirigenten Ivan Anguélov tar väl tillvara det överdådiga partituret med dess musikaliska dramatik och alla klangskiftningar.
Kostymer och rekvisita är typiskt tidstrogna (Tosca är en av de få operor där man på dagen kan datera handlingen, den 18-19 juni 1800) men scenografin kan närmast beskrivas som expressionistisk: väggarna vrider sig, golvet delar sig, höjs och sänks i olika nivåer, ljuset bildar både stickiga strålar och invecklade mönster.
En utförlig demonstration av Operaens maskineri men på sina ställen liknar det mer Lustiga huset än en operascen. Men egentligen varför inte – trots den konstnärligt högtstående musiken har Tosca mer gemensamt med underhållningsvåldet i en amerikansk film än med den inträngande person- och känslo-skildringen i en opera av Verdi.

×