Zun Zun. Foto: Jesper Berg
Teater Sagohuset - Zun Zun - foto: www.jesperberg.se

Zun zun i lek med ljud och rörelser

När jag på förmiddagen besöker Sagohuset är det premiär för en publik som består av både barn och vuxna. Men det är till barnen, i åldern 1-3 år, som föreställningen vänder sig.

Det är Miguel Azcue och Johanna Jonasson som koreograferat och regisserat trion Åsa Ahlander, Oscar Hielm och Åsa Hörling. De tre dansarna/skådespelarna agerar hela tiden på ett sådant vis att de har publikkontakt och de lyckas väl med att fånga de yngstas intresse. Oavbrutet händer det spännande saker, även om föreställningen inte bygger på någon historia eller berättelse.

Istället för att gestalta en saga så tas vi i publiken med in i ett rum där kommunikationen sker i form av ljud istället för ord och där osynliga föremål blir gripbara genom gester. Det fungerar alldeles ypperligt och i detta ligger det ett stort mått poesi. Alla föremål är inte osynliga, dock, bland annat förekommer det ett inslag med högst påtagliga såpbubblor som svävar ut över åskådarna.

I en sådan här föreställning ligger det nära till hands att förlita sig på instrumentalmusik men Sagohusets trio går en annan väg. De åstadkommer rytmer med händerna och gör ljud som ibland närmar sig sång. I övrigt förekommer det ljudkulisser i form av vindsus och vågsvall.

Åsa Ahlander, Oscar Hielm och Åsa Hörling ser hela tiden till hålla den imaginära bollen i rörelse. Riktigt spännande för de minsta blir det när aktörerna härmar olika djur och kommer verkligt nära sin publik.

Även om ”Zun Zun – det låter” givetvis är noggrant uttänkt och planerad så förmedlas en här-och-nu-upplevelse där aktörerna tycks improvisera. Det är, tänker jag, en återspegling av hur det har gått till från början. Leken har improviserats fram och sedan utformats till en serie händelser som sammantagna utgör en helhet. Ur vuxenperspektiv blir det hela en upplevelse av hur det med kreativitet och fantasi går att trolla fram upplevelser ur tomma intet.

På det viset tror jag att föreställningen ”Zun zun – det låter” kan fungera som en inspiration både för småbarnsföräldrar och personer som arbetar med riktigt små barn. Jag kommer osökt att tänka på de tidiga modernister som laborerade med ljud, dadaister som Hugo Ball, men också de italienska futuristerna.

Ljudpoesin återkom även hos 60-talets konkretister och har fått en renässans i den postmoderna språkmaterialistiska lyriken. Så vem vet? Kanske kan ”Zun zun – det låter” också inspirera vuxna till att leka och skapa med ljud.

×