Det här är hur spännande som helst. Johan Andrée på Beredskapsmuseet var spänd av förväntan när han öppnade plåtdörren i ingångsporten till tidigare plomberade pjäsbunkern på torsdagsmorgonen. Foto: Mats G Svensson

Brita återsåg dagens ljus

Den 30 ton tunga Bofors-kanonen och hennes tre systrar togs i tjänst i Djuramossa, strax norr om Helsingborg, under sommaren 1940. Och mynningarna var naturligtvis riktade mot det tyskockuperade Danmark.
– Kanonerna hade räckvidd på två och en halv mil och kunde skjuta långt in i Danmark. Deras andra syfte var att spärra inloppet till Öresund, berättar Johan Andrée.

Efter andra världskriget slutade Batteri Hälsningborg – eller batteri HB, som det också kallas – att vara bemannat dygnet runt. Kanonerna svängdes runt i sina pjäsbunkrar och öppningarna täcktes med jalusi av plåt.
– Men var fjärde femte år kom en kull nya soldater dit för att lära sig sköta kanonerna och vid dessa tillfällen avlossades det även skott, förklarar Johan Andrée.
Den sista salvan sköts 1983 och därpå dröjde det inte många år förrän Sovjetunionen föll samman och det Kalla kriget var slut. 1990 kom ÖB:s order om att avveckla Batteri HB.
I stället för att skrota kanonerna och förstöra bunkrarna valde man dock att försegla varje pjäsbunker – men kanonerna kvar inuti förseglingen.
Riksantikvarieämbeten ansåg att batteriet spelat en viktig historisk roll under många år och tillsammans med markägaren Gustaf Trolle fick de igenom denna unika åtgärd.
– Det har aldrig gjorts något liknande, varken förr eller senare. Inte heller i utlandet, berättar Johan Andrée.
Batteriets fjärde pjäs Maja lämnades bakom sin plåtjalusi i väntan på att någon skulle ta sig an uppgiften att visa upp batteriet. Övriga pjäsbunkrar plomberades med diverse skrot, sten och grus samt, slutligen, ett tjockt lager betong.

Sedan Beredskapsmuseet slog upp sina portar 1997 är det många besökare som undrat om de inte skulle öppna fler pjäsbunkrar. Andra tvivlade på uppgifterna om att det verkligen fanns kanoner inuti de allt mer överväxta kullarna.
– Vi har funderat på det här länge och i år kändes det rätt, säger Johan Andrée.
I början av veckan började museipersonalen och en rad frivilliga bryta upp betongplomberingen kring ingångsporten och vid niotiden på torsdagen återstod bara en stor sten som låg framför dörren.
Förutom museipersonal, press och grannar fanns speciellt inbjuda militärhistoriskt intresserade män (enligt uppgift även kallade ”Bunkertokar”) på plats.
Johan Andrée erkände att han tittat in i bunkern redan på onsdagen.
– Men jag gick inte in. Jag bara kollade så den inte var vattenfylld eller fylld med en massa skrot.

Klockan 09.25 hade den sista stenen dragits bort av en traktor och Johan Andrée öppnade den tunga plåtdörren. En unken doft av fukt sipprade ut samtidigt som ficklamporna tändes.
De första besökarna på nästan 24 år stannade först vid förläggningsavdelningen för att sedan fortsätta in i gången mot själva kanonrummet.
Och där stod hon. Brita. Lite rostig, halvt insvept i plast och med halva kanonröret insvept i en speciell nisch. Men helt intakt – förutom att slutstycket var borta.
Att Johan Andrée var lättad undgick ingen.
– Helt fantastiskt. Jag var rädd för att bunkern skulle vara vattenfylld. Eller att kanonen var nerskuren i bitar. Ja, ibland till och med tvivlade jag på att det skulle finnas en kanon i bunkern.
Efteråt ler han stort i solen på kullen utanför ingången till Brita:
– Jag är helt fascinerad, det är en överväldigande känsla att ha varit den första att gå in i det utrymmet där kanonen sovit en Törnrosasömn.
Som Howard Carter?
– Tja, jag kanske tog i lite där, men för en militärhistoriker är det mycket stort. Som en våt dröm.


Dagens fråga

Är du släkt med Gustaf Vasa?

Loading ... Loading ...
×