Varför vi bör minnas 90-talet

När framtidens politiska konversatörer försöker datumsätta toppar och dalar i den svenska samhällsutvecklingen misstänker jag att den 2 februari 2013 blir ett symboliskt datum. Det var dagen då Sverige hamnade på omslaget till den engelska nyhetstidskriften The Economist. Bildvalet var en självsäker viking. Rubriken: Den nästa supermodellen. Då är det dags att passa sig.

I jämförelse med övriga västvärlden har Sverige avvikit positivt, dels vad gäller den ekonomiska tillväxten, men även när det gäller förmågan att genomföra besvärliga politiska reformer. Att få välfärdssystemen i ekonomisk balans är politiskt komplicerat, och det svenska exemplet har väckt omvärldens nyfikenhet. Hitresta delegationer undrar alltid samma sak. Hur lyckades Sverige göra besluten politiskt möjliga?

Att hamna på tidningsomslag har sitt behag, men väcker också oron. Har vi passerat toppen nu? I sportvärlden finns en legend om att lag och idrottsmän som hamnar på omslaget till sportmagasinet Sports Illustrated kommer att drabbas av otur och prestera sämre. Tittar man på när Sverige har hyllats som internationellt föredöme i engelskspråkig affärspress är mönstret oroande. Sist det begav sig var nämligen i slutet av 1980-talet, när den svenska ekonomin i själva verket i full fart var på väg mot överhettning och den efterföljande 90-talskrisen.

Där var den, ja, 90-talskrisen. När de svenska politiska reformerna ska göras begripliga för de hitresta delegationerna är det ständigt där man hamnar. Krisåren blev en brytpunkt som inte bara handlade om statsfinanser utan gick djupare än så. Gamla politiska knutar som tidigare varit omöjliga att lösa kunde nu snabbt hanteras. Och en hel del ekonomisk ansvarslöshet som tidigare accepterats blev istället otänkbar när alla förväntades visa prov på ”krismedvetande” och att besinna sig i stundens allvar. Det blev ett par snabba tillnyktringsår för landet.

Men börjar det inte kännas rätt länge sedan nu? När The Economist beskrev en skandinavisk supermodell, är det svenska exemplet till största delen resultatet av reformer och kulturförändringar som ägde rum i och med krisåren på 1990-talet. Flertalet av de bärande delarna i vad man skulle kunna kalla det nya Sverige kom på plats under en turbulent period för ungefär tjugo år sedan, sådant som pensionsreformer, valfrihetsreformer, ny budgetdisciplin och låg inflation. Det som skett därefter är till stor del utvecklingslinjer som bara dras ut i den riktning de fick den gången.

Men än sen då? Varför skulle det spela någon roll? Därför att 90-talskrisen i högsta grad är en ändlig och avtagande resurs. För varje år bleknar minnet en smula för dem som var med, och för de yngre som inte var det är perioden bara något som man har läst om – om ens det. Betydelsen av att ha ett levande minne av den krisen kan knappast överskattas. Allting före ens egen barndom är bara en abstrakt, irrelevant värld i svartvitt.
Det vore tråkigt om cirkeln sluts.


Dagens fråga

USA inkluderar Nordkorea i inreseförbudet - Är du orolig för att det ska bli krig mellan länderna?

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×