Just nu lever Berit Anderberg sitt sommarliv. Foto: Håkan Jacobsson
Just nu lever Berit Anderberg sitt sommarliv.
Foto: Håkan Jacobsson

Hon berättar om det hårda livet förr

Tidningen hälsar på hos Berit Anderberg i hennes sommarviste mellan Äspinge och Satserup, strax öster om Hörby. Det är inte riktigt den trakten hon skildrar i sin bok om Ola Ols Ingar, hennes morfars farmor.
– Jag hade fastrar som bodde i Satserup. Jag var mycket hos dem, så därför känner jag mig hemma här.
Det var för snart tjugo år sedan hon skaffade stället.
– Jag är ju bonde. Jag har ett radhus i Höör, men där är det bara en liten plätt med gräsmatta. Jag är förtjust i skogen, i att odla, sätta min potatis.
Till Höör flyttade hon som färsk lärare någon gång kring 1970. Hon hade beslutat att ge yrket en chans till, för på skolan hon varit på innan, direkt efter examen, hade det varit svårjobbat med många stökiga elever och hon var rädd att det var likadant överallt.
Men om vi börjar från början, så föddes hon i Oderup, lite söder om Hörby. Det är inte långt ifrån Omsed och Ulatofta, där Ingar började sin livsbana, som trots nio barn inte blev så lång.
Berit Anderbergs föräldrar var lantbrukare och familjen flyttade till Fogdarp, söder om Ringsjön.
– En härlig uppväxtmiljö.

Hon gick i Orans skola och hon menar att läraren där, Christer Oreby, blev lite av hennes förebild.
– Det var en så kallad B-skola. Han undervisade alltså fyra klasser samtidigt, men jag förstod inte då hur skickligt han hanterade det.
Hon gick realen i Hörby. Där fick hon börja ett år för tidigt, och det var inte så lyckat, har hon konstaterat efteråt:
– Jag var liksom inte i fas med omgivningen
Den första drömmen handlade om att bli småskollärare och hon sökte till småskollärarseminariet.
– Jag kom inte in. Man skulle kunna virka en grytlapp och jag var inte så musikalisk. Så jag tänkte att jag får väl välja något annat.
Hon tog studenten per korrespondens och läste på universitetet i Lund, till exempel litteraturvetenskap och religionsvetenskap.
– Det var väl bibliotekarie jag hade tänkt mig, men det där med lärare fanns nog ändå i bakgrunden.
Hon fick en termins vikariat med en fjärdeklass i Gudmuntorp, där hon faktiskt ersatte Christer Oreby.
– Jag tyckte det var helt fantastiskt. Varför? Det var väl arbetet med barnen, att kunna fånga dem och få dem intresserade, deras tillgivenhet.
– Man öppnar ju portar in till nya världar för unga människor; man har ju någon sorts mission.
1968 började hon på Lärarhögskolan i Malmö och yrkeslivet började med en termin i Olofström i Blekinge.
– Det var mitt hundår. Det var väldigt jobbigt. Men man lär sig väldigt mycket av en sådan termin.

Det var en växande industriort, många nyanlända lite överallt ifrån och ofta var det svårt att kommunicera med eleverna, för att inte tala om föräldrarna. Det var svårt för en nybakad lärare och hon fick senare veta att det inte var många som stannat länge på den tjänsten.
Men kollegorna var hur bra som helst. En av dem gav henne ett råd som hon alltid burit med sig. Det var en elev som hon hade väldigt svårt att arbeta med, och hon frågade uppgivet vad i all världen hon skulle göra.
– Han svarade ”Tyck om honom”. Det har jag tänkt på sedan dess. Det finns väldigt få människor som inte har någonting som man kan tycka om, om man letar. Och det kan man utgå ifrån.
Hon beslöt att inte ge upp och försöka någon annanstans. Det blev i Höör.
– Jag tyckte det var ett paradis, en helt annan värld.
Så i Höör stannade hon, till pensioneringen 2001. Där har hon undervisat barn och vuxna. I huvudämnet svenska, i religion, samhällskunskap, geografi, retorik, historia.
Historia, ja. Redan på 70-talet började hon släktforska. Lite nostalgiskt minns hon hur man på den tiden fick sitta med själva böckerna, dem som präster och domstolsskrivare och andra faktiskt suttit och plitat i för ett par hundra år sedan. Numera är de avfotograferade och man läser på dataskärmar – det ger inte riktigt samma känsla av kontakt med den tidens människor.

En människa hon fått en speciell kontakt med är alltså Ingar – ett ganska vanligt förnamn på den tiden – Olsdotter. Hon föddes 1792 i Omsed, var näst yngst av sex barn och blev föräldralös vid fyra års ålder. Då togs de om hand av en morbror i Ulatofta.
Ingar bildade familj i Hårderup och blev mor till nio barn. Hon dog i barnsäng, 39 år gammal.
Berit Anderberg kände att hon ville berätta om Ingar. Hon gör det i form av en dramadokumentär, det vill säga hon hittar på en historia, skildrar livet i byn med utgångspunkt från de fakta hon känner till.
– Från början hade jag tänkt skriva om hela hennes liv. Men det blev de fyra första åren.
Ämnet växte nämligen medan hon forskade. Hon måste helt enkelt begränsa sig för att ämnet inte skulle bli för ohanterligt och boken för tjock.
Dialogen är för övrigt på skånska, så nära traktens dialekt författaren kunnat komma.
Och Berit Anderberg har alltså skrivit om Ingars fortsatta liv; det gäller ”bara” att fila till texten så att den ska klara författarens egna krav.

Tidigare har hon gett ut två diktsamlingar.
– Dikter, det är sådant som kommer på nätterna.
Så hon har en anteckningsbok på nattygsbordet:
– Skriver man inte ner det med detsamma försvinner det.
Men det där sker inte på samma sätt sedan hon började skriva prosa.
Så mycket släktforskat blir det inte heller numera, om det inte är någon specifik uppgift hon behöver för sitt skrivande.
Eller för något av sina framträdanden. På senare tid har hon nämligen börjat hålla föredrag i byarna i trakten där Ingar levde sitt liv. Då passar hon också på att sälja sin bok.

Vem har namnsdag i dag? Kolla här.

×