Ullenhag och Schyman debatterar. Foto: TT

Ingen kommer undan politiken

Kanske beror det på samma sak som att Centerns inte ses som ett miljöparti. De hann helt enkelt aldrig muta in området. Det är givet att ett parti som kallar sig Feministiskt initiativ låter trovärdiga i jämställdhetsdebatten. och har dessutom arbetat många år med att positionera sig i frågan.
Men att de andra till vänster om mittlinjen får feminismen gratis är mindre rimligt. Sjöstedt är ganska trovärdig som feministisk debattör, andra inom partiet är det inte. Och varför Socialdemokraterna skulle uppfattas som mer jämställda än de borgerliga partierna är en gåta. Sällan har man sett så många använda härskarteknik som mot Mona Sahlin. Problemen i partiet och med hennes partiledarskap hade inte med kön att göra. Men hur hon bemöttes hade det, i vissa fall.
Liberal feminism har lika radikala rötter som den till vänster. Att en kvinna kunde vara lika mycket individ som mannen, med längtan efter att leva sitt liv som hon föredrog var en gång i tiden anmärkningsvärt. Dessutom hade hon mage att vilja rösta. Liberala suffragetter ägnade sig åt civil olydnad, precis som röda aktivister.


Att kampen inte är avslutad visade Europavalet, där kandidater som är emot kvinnors deltagande i politiken och minst en som är emot kvinnlig rösträtt (!) valdes in.
Centerpartiet hade Sveriges första kvinnliga partiledare och tillika utrikesminister. Det är ett bekymmer om ett parti som varit bra på jämställdhet i praktiken inte ses som en part i debatten. Folkpartiet har genom Birgitta Ohlsson lyckats hyfsat med att positionera sig som feministiskt.
Om man lyssnar på vad folk tycker, inte bara inne på Nordiskt Forum, utan också utanför, på torg, bänkar och i väntan på strejkande tåg, så är missnöjet över det rådande tillståndet massivt. Ett större antal män än man kan tänka sig förefaller sympatisera med åsikterna.
Så hur löser de borgerliga partierna problemen med att de inte ses som lika trovärdiga i frågan? Här är för en gångs skull liberalismens språk en belastning och inte en tillgång. Att säga att man har ett individperspektiv utan att lyckas förklara att det inte innebär annat än att man vill att män och kvinnor ska mätas enligt en måttstock som handlar om deras person och inte om vilken grupp de tillhör, låter till förvillelse likt likgiltighet. Det är givet att ingen inom borgerligheten vill begränsa mäns personliga frihet eller ”omprogrammera” dem. Men man måste trots detta kunna förmedla att man förstår så enkel åsiktsmatte som att kvinnor blir förbaskade av lägre löner, att det finns högt uppsatta tjänstemän i rättssystemet som inte tillmäter kvinnliga brottsoffer egen fri vilja eller rätten att freda sin kropp från missbruk och på att män gynnar varandra informellt inom näringslivet. Denna medvetenhet går utmärkt att kombinera med till exempel kvoteringsmotstånd, om man kan kommunicera varför: att man är ute efter en långsiktig förändring, en genuin värdeförskjutning och inte genom tvång från denna stat som vänsterväljare och vänsterpolitiker verkar hysa en sådan rörande tilltro till. Borgarna måste prata feminism helt enkelt för att vänsterns jämställdhetspolitik inte är bra, sett ur högerperspektiv.
Borgarna ignorerar feminismdiskussionen på egen risk i det kommande valet. Att hitta en balans mellan att låta som och tycka som en liberal, men att kräva en plats i jämställdhetsdebatten med samma självklarhet som om man tillhörde Fi, V eller MP och dessutom med en retorik som förmedlar att man förstår problemet och bara förespråkar en annan lösning, blir utmaningen.

Dagens fråga

Intresset för vinylskivor ökar. Saknar du dem?

Loading ... Loading ...

Webbkryss

×