Svart kostym är Donna Tartts signum – även på denna bild från 2002. Foto: TT

Magisk timme med Donna Tartt

– Många har väntat och längtat länge efter det här besöket, ända sedan vi klev in i Donna Tartts detaljrika och suggestiva universum, inledde författarscenens projektledare Per Bergström när han hälsade publiken i den välfyllda Ljusets kalender välkomna.
Med författaren Linn Ullman som intensiv och frågvis samtalspartner var det naturligtvis kring detta universum som samtalet kretsade. Och framförallt det universum som finns i den pulitzerbelönade Steglitsan, Donna Tartts tredje bok sedan debuten med den hyllade bestsellern Den hemliga historien 1992.


I centrum för Steglitsan står en stulen 1600-tals målning av en Steglitsa och en pojke, Theo Decker, som förlorar sin mamma i ett bombattentat mot ett konstmuseum i New York.
– Theo är en pojke som blir besatt av sin mammas död och sedan av en målning och som söker mönster och mening med livet, förklarar Donna Tartt. Tanken med Theo är att skildra besatthet och sorg som förändras till något annat.
På frågan om hon själv också letar mönster i tillvaron svarar Tartt att det tror hon att de flesta författare gör och också att det naturligtvis finns saker från hennes eget liv i romanerna.
– Saker som händer i mitt eget liv dyker upp i böckerna på andra sätt. Verkligheten ändras till något annat där.
Och verkligheten i Donna Tartts böcker är också lite mer än en vanlig verklighet förklarar hon.
– Böckernas verklighet är grundad i vår verkligheten men den är mer intensiv, starkare och klarare. Och med fiktion kan man dessutom skildra så intensiva inre tillstånd hos människor – något som man aldrig kan göra till exempel på film.

Från filmjämförelsen går samtalet vidare till filmskapare som influerat Donna Tartt – Stanley Kubrick och Alfred Hitchcock till exempel – och hur hennes skrivprocess påminner om att klippa film.
– Scenen där Theo är i det bombade museet och försöket hitta ut skrev jag i ett enda svep och sedan gick jag tillbaka och klippte ut och flyttade runt, beskriver hon.
Och när Donna Tartt säger klipper ut menar hon det bokstavligt får vi veta eftersom hon skriver sina romaner för hand. Hon beskriver målande hur hon la ut alla sina urklipp om Theos väg ut ur museet på golvet, flyttade runt dem och klistrade fast dem på papper.
Även om fokus i samtalet är på Steglitsan plockar Linn Ullman också fram teman som är gemensamma för Tartts tre romaner och undrar varför hon envisas med att utsätta barn och ungdomar för fara.
– De hittar själva in i faran, förklarar Donna Tartt. Och många av dem hamnar där på grund av beslut de fattar själva, de är knappast oskyldiga.
Vänskap är ett annat starkt tema i Tartts böcker och hon säger bestämt att hon aldrig varit intresserad av att skriva om saker som äktenskap och barn.
– Vänskap kan vara så intesiv och belönande på ett helt annat sätt än familjerelationer, säger hon. Vi går till vänner för att få det vi inte får i familjen. Trots att hon så sällan fotograferas har nog de flesta av oss i publikenen klar bild av den smått kultförklarade Donna Tartt – kort, kolsvart page och dandylik i sina svarta, kostymyer. Denna bild lever hon definitivt upp till denna kväll liksom bilden av en mycket noggrann författare med en glödande passion för det hon gör. Det intensiva samtalet med Linn Ullman bekräftar bilden och kvällen avslutas smått magiskt när Donna Tartt talar om hur hon ser på budskapet i Steglitsan.
– Theo hittar verkligen sin frälsning genom att älska, genom att förstå att det faktum att man älskar något – ting eller människa – räcker.

Gunilla Wedding


Webb-tv kultur

×