För in de döda av Hilary Mantel
Hilary Mantel. Foto:John Haynes
Hilary Mantel. Foto:John Haynes

Njutbar resa genom Tudortidens England

Där Wolf Hall (2009, på svenska 2013) bokstavligt talat började med en käftsmäll, så inleds uppföljaren För in de döda med en hisnande och magkittlande dykning.
För in de döda tar vid där Wolf Hall slutade. Thomas Cromwell, den enigmatiska statsmannen, står på toppen av sin karriär. Han har kungens förtroende. Drottningen, Anne Boleyn, kan inte kringgå honom för att stärka sin egen makt. De utländska ambassadörerna söker audiens hos Cromwell i första hand, hos kungen Henrik VIII i andra hand.

Där första boken skildrade Cromwells liv från barndomen, via kardinal Wolseys fall och kungens första skilsmässa, fram till Anne Boleyns känsla av trygghet på tronen. Så skildrar den andra en mycket kortare, men dock lika intensiv period, som sträcker sig från kungens upptäckt av den vackra Jane Seymour till Anne Boleyns förnedrande avrättning. Där inget händer utan att Thomas Cromwell har ett finger med i spelet.

Det är bara det yttre ramverket. Den verkliga berättelsen är den intima skildringen av Cromwell och hans liv. Både det politiska och det personliga. Mantel låter åter läsaren inta rollen av den observerande flugan på huvudpersonens axel. Han är närvarande i varje scen, på varje sida. Allt skildras ur hans perspektiv, utan att läsaren för den skull blir Thomas Cromwell. Jag, läsaren, är bara en i allra högsta grad nyfiken och intresserad observatör.
För det är ju Hilary Mantels intima förtrogenhet med sin karaktär som även är uppföljarens stora behållning. De minutiösa detaljerna i dialogen, tankarna som ständigt rör sig i hans hjärna. Att hon sedan dessutom skruvar upp tempot i berättelsen gör inte saken sämre. Eftersom För in de döda rör sig över ett så mycket kortare tidsspann än Wolf Hall så har Mantel lyckats undvika de longörer som bitvis (och självklart ytterst välskrivet) plågade den första boken i serien.

Det är också intressant att se hur Hilary Mantel inte skildrar miljöer särskilt ingående. Hon ger läsaren de viktigaste detaljerna. Ändå stimulerar hon fantasin tillräckligt mycket att läsaren själv bygger berättelsens scenografi i tanken. Det är så skönt och så uppfriskande att författaren vågar lita på sina läsare, inget skrivs på näsan. Hon ger all information som behövs, inte ett uns mer och resultat blir en njutbar, hisnande och spännande resa genom Tudortidens England.

Vid det här laget bör jag bekänna att jag faktiskt föredrar att läsa Wolf Hall och För in de döda i sina engelska original. Det finns inget bättre än att få ta del av Hilary Mantels underbara prosa utan att den passerat genom en översättares filter. Med det sagt måste jag ge översättaren Jesper Högström en eloge. Hans varsamma och noggranna översättning är helt underbar.
Jesper Högström fångar exakt Hilary Mantels tonfall, rytm och intimitet i språket. Det är inte bara en plausibel översättning, det handlar snarare om perfektion. Varför då? För när jag läsaren glömmer jag bort att det är en översättning. Att boken är på svenska försvinner bort. Kvar finns Thomas Cromwell och jag, läsaren, är en fluga på hans axel. En fluga som uppfattar allt som Cromwell ser, hör och tänker.


×