Vad betyder rasifiering?

I de allt mer frekventa diskussionerna talas det om behovet av att dela upp människor efter hudfärg och etnicitet, det föreslås register baserade på ursprung, det talas om grupprättigheter. Under en debatt som direktsänds i Sveriges Radio rekommenderas åhörarna att börja räkna personer med utlandsklingande namn på arbetsplatserna. Nej, det är inte Sverigedemokraterna som vädrar morgonluft. Det är antirasisterna.

Gång på gång frågar jag vad rasifiering betyder, gång på gång får jag svar som enbart väcker nya frågor. Rasifiering, enligt Wikipedia, är ett samhällsvetenskapligt begrepp och teoretiskt perspektiv som syftar till att beskriva ”hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung”. Vidare anses ras och etnicitet vara sociala konstruktioner och rasismen en materiell process.

För ett tag sedan startades ”Rummet”. På deras hemsida går det att läsa att det rör sig om en separatistisk plattform för ”samtal, diskussion och analys för rasifierade feminister och antirasister.” När plattformen lanserades presenterade de fyra kvinnor som ligger bakom initiativet som ett forum som välkomnar människor som utsatts för rasism, men bara om dessa människor inte är ”vita”. Vilka som inte är ”icke-vita”, särskilt givet av vitheten definieras som en social konstruktion, förtäljer inte historien.

Året är 2014 och vi har fått en diskussion där enbart utlandsfödda törs öppna munnen i dessa infekterade frågor. När dessa utlandsfödda inte anammar strukturella förklaringsmodeller beskrivs de som ”husnegrar” som ”spelar vita”. Idéer, argument och värderingar är betydelselösa, individuella erfarenheter är överlägsna och dessa ska i sin tur kopplas till etnicitet och grupptillhörighet för att räknas.

Det är dags att börja tala klarspråk. Vi kan inte ha en diskurs som för tankarna till förra seklets rasbiologiska tematik. Vi kan inte ge människor som driver en separatistisk agenda, som bidrar till att cementera splittringen i samhället, en fribiljett till det politiska finrummet. Risken är dessutom överhängande att den kvoteringsdiskussion som numera är rumsren, där kvinnor stämplas som offer i behov av särregleringar, kommer resultera i en diskussion om behovet av lagstiftad kvotering baserad på etnicitet.

Så länge dessa idéer figurerade i periferin var de ofarliga. Men addera svensk ängslighet för att trampa någon på tårna, en strukturell förklaringsmodell som gör anspråk på sanningen och hela sanningen, och en grupp människor som ser karriärmöjligheter i representationsbesatthetens inferno och vi närmar oss en riktigt farlig situation där det färgbesatta tankegodset högst sannolikt kan komma att omsättas i reell politik.

”Hur orkar du driva den här frågan”, är det många som hör av sig och undrar. Jag driver den av en enda anledning. Jag vill inte att mina framtida barn ska behöva leva i ett samhälle där deras mammas hårfärg definierar vilka de är och vilka möjligheter de får. Jag vill inte ha ett Sverige som bedömer människor utifrån pigment, oavsett om de som bedömer uppfattar sig själva som finare än rasisterna trots att deras förklaringsmodeller vilar på samma premisser. Därför.

Nyhetsbrev

×