Ida Högberg

Rebecca – ännu ett lyckokast av operan

Sluttonen hade inte förklingat när applådåskorna tog fart och ovationerna verkade inte ha någon ände efter premiären på Rebecca i fredags. Jublet var otvivelaktigt befogat: med Rebecca lägger Malmö Opera ytterligare en succé till raden av gedigna musikaluppsättningar.
Rent parentetiskt:  Rebecca är tydligen ingen vanlig musikal – det är en dramamusikal, en genre uppfunnen av styckets textförfattare Michael Kunze, som dock föredrar benämningen ”Musiktheater”. Skillnaden är att dramamusikalen sätter berättelsen i centrum och att den har en specifik struktur och dramaturgisk grund.

Nog om detta. Intrigen från Daphne de Mauriers roman som Hitchcock filmatiserade torde vara känd av de flesta och den fungerar tvivelsutan perfekt som ramhandling. Men det som stannar i minnet är föreställningens utförande. Allt klaffar perfekt: den scenografiska lösningen, kostymerna, koreografin och inte minst de medverkandes prestationer.
Om musiken är inte mycket att orda. Den domineras av ett ledande tema som används och varieras nästan in absurdum.

Detta bryts stundtals av kuplettliknande stycken och ett och annat mer dramatiskt sångligt utbrott. Det hela präglas av gott hantverk, det är lättlyssnat och synnerligen begripligt. Och dirigenten Anders Eljas handskas elegant med orkestern, klangen är bra och beatet tydligt. Dessutom håller han hela föreställningen i ett välmodererat effektivt tempo.

Scenografin bygger mest på projektioner. Det är rent fascinerande hur de åstadkommer ibland snabbt växlande illusoriska  scener med fina estetiska värden.  Vad jag begriper måste detta vara nästa generations scenteknik som kommer att  förpassa flaxande kulisser och gnisslande vridscener till museerna; förmodligen är det också mer kostnadseffektivt.
Kostymerna har två grundteman: 1920-tal och commedia dell’arte. Utifrån detta har Annsofi Nyberg skapat både vackra och fantasifulla utstyrslar med tydliga signalvärden som väl förstärker händelserna på scenen. Koreografin är mer handfast än raffinerad men den känns frisk och fungerar mycket väl.

De medverkandes prestationer är överlag mycket goda. Ida Högberg som berättelsens jag går från flickaktig kantighet till  intressant mognad, välsjunget och med bra scenpersonlighet. Philip Jalmelid som Maxim de Winter gav ett något träaktigt intryck i början, förmodligen spelade premiärnerverna ett spratt eftersom han efter en minimal lapsus blommade ut med den tyngd och känsla som han vanligen presterar. Åsa Fång gör ett underbart porträtt av societetskärringen Mrs van Hopper och Fred Johansson lägger till  ännu en slemmig scencharmör i figuren Jack Favell. Michael Segerström tar ut svängarna ordentligt som den virrige överste Horridge och Erik Gullbranson mjölkar ut mesta möjliga ur den devote tjänaren Frank  Crawley.

Nanne Grönwall är ett riktigt scenproffs, hennes scennärvaro som  Mrs Danvers är extremt påtaglig och rösten och utspelet  intensivt. Men kan hon inte göra figuren ett snäpp elakare?
Rickard Söderberg har en ganska liten roll som den utanförstående Ben men han förvaltar den exceptionellt väl. Välsjungen, naturligtvis, men framför allt att han får fram en trovärdig människa och inte bara en scenfigur.
Malmö Operas uppsättning är god underhållning: det är fart och fläkt, stundtals stor show. Det är bara att gratulera till lyckokastet.

Webb-tv kultur

×