Sanna Hartnor. Foto: Tove Larris
Bokomslag.

Humoristisk och
originell debutant

Sanna Hartnor är född 1986, samt bor och verkar i Malmö och Köpenhamn. Hon medverkade förra året i Brombergs poesi-antologi Blå blixt – Mot denna sol. Nu utkommer hennes debutdiktsamling Hamnen.

Diktsamlingens titel Hamnen anger också bokens koncept. Samtliga dikter, som är utan enskilda titlar och utgör en svit, gestaltar liv i en hamn­miljö. Den handlar emellertid inte om stuveriarbetarnas slit eller livet till sjöss. Nej, dikterna handlar om bostäder som planeras och uppförs i havsnära läge och de människor som väljer att flytta dit. Så vilka är de då, hamnens nya invånare? Hartnor ger ett svar: ”- – – de var inga fiskare, hamnarbetare / inga akvarellmålare / som sökte / det sentimentala inslag i närområdet / ett hav kan innebära / det var ett annat folk / som trängdes kring havets kanter / ett annat folk – – -”.

Det där lite gåtfulla draget klarnar en smula efter ett antal dikter. Det är förstås bara bättre bemedlade människor som har råd att bo på attraktivt läge i nybyggda hus. I Hartnors dikter lär vi känna dessa lite bättre. Eller gör vi egentligen det? De förblir rätt outgrundliga även om förläggaren skriver i pressutskicket att Hartnor ger ”arkitekterna, de nyinflyttade och även husen i området Västra hamnen i Malmö en röst.” Jag tycker snarast att Hartnors texter om hamnen drar åt det allmängiltiga hållet och att det är rätt lite lokalfärg.

Där någon annan poet hade kunnat ge sig hän åt skarp social satir väljer istället Hartnor ett slags mild och rätt ömsint ironi. Det är alltså inte fråga om någon indignationsdiktning utan en poetisk metod som också lämnar stort utrymme för fantasin och läsarens egna tankar. Enligt ett psykoanalytiskt synsätt är havet en symbol för det omedvetna och de dunkla krafter som finns där.

Detta är inget Hartnor säger rent ut, men däremot skapar hon stämningar där havets outgrundlighet får utgöra kontrast till människornas vardagliga bestyr: ”ibland hörde man havets botten /råma / ­ibland kunde man höra sin / egen botten / resa sig till svar – – -”.

Den avslutande dikten skildrar en kvinna som är personalchef och längtar efter kontakt med havet på ett uttalat erotiskt vis. Det är en förunderlig dikt där proportionerna surrealistiskt kastas om som i en Dali-målning, även om det bara sker i den porträtterade kvinnans fantasi.

Efter att ha läst Hamnen konstaterar jag att Sanna Hartnor är en både humoristisk och originell debutant som förmår att ge liv åt både människor och föremål. Det ska bli intressant att följa hennes utveckling.

×