Foto: Malin Arnesson

”Tusen och en natt” lyser upp i mörkret

Den uppsättning som nu blivit resultatet av kompositören Daniel Fjellströms, librettisten Vanja Hamidi Isacsons och regissören Maria Sundqvists mödor tycker jag har klarat sina utmaningar elegant. Det är mer stämning och atmosfär än handfast berättande. Två sagor får sin gestaltning, andra – bland andra de mest kända om Aladdin, Sinbad och Ali Baba – antyds mer i förbigående. I stället är det ramberättelsen som får bli den dramatiska tråden – kung Sjahriars dystra sinne med mord i blick och hans Sjeherazades försök att skingra svartsynen med sitt fabulösa sagoberättande och ständigt nya cliffhangers. Det är här som det bränner till och formar sig till ett underliggande hot mot berättarkonsten och fantasins frihet.

Anden i flaskan är också en riktig otäcking till att börja med, men åter inlurad i flaskan och utsläppt på nåder förvandlas han till en sorglös Baloo-liknande dagdrivare. I sagan om fen Paribanu och de tre prinsarna drar Malmö opera till med alla sina resurser och målar upp en oemotståndlig bild av orientaliskt basarvimmel och starka färger.

Ja, det är ett verkligt myller på scenen tidvis med inlånade barn och ungdomar från Nya Latin och Drömmarnas hus. Det är också en illustration till att föreställningen ges i landets mest multietniska stad, men det är alls inget ledmotiv på scenen. Här är det sagan som berättas med all den orientaliska kolorit som vi är vad att möta den i vår föreställning. Här blir den verklighet och i Eva Sommestad Holtens scenbilder och Leif Perssons kostym är det här ett svårslaget ögongodis och en uppvisning av operans värld när den är som mest magisk. Ändå är det inga överdrifter eller grällheter och med operaorkestern i bakgrunden på scenen, gruppscenerna på medeldistans och själva sagoberättandets tribun närmast rampen uppnås balans och variation.

Daniel Fjellströms musik har förstås hämtat världsmusikaliska influenser och här finns också en trio som spelar på instrument från Främre Orienten. Men rytmiskt/dramaturgiskt har tonspråket nog mer att göra med musikalmusik och med sitt tydliga ackompanjemang till handlingen på scenen bidrar den till att göra den här operaformen lätt tillgänglig för envar.

Rollen som Sjeherazade är specialskriven för mezzosopranen Emma Lyrén och hon är också föreställningens självklara kraftfält och fokus, modulerad och balanserad i såväl dramatiska som sångliga uttryck. Hon är sannerligen inget våp utan utmanar sitt öde med värdighet och auktoritet.

Tor Lind är till en början en rätt anonym kung, men lever efterhand upp och avslutar i full vitalitet och kraft. Tobias Rudåker och Lars Arvidsson som fiskaren respektive anden i flaskan har en rivig uppgörelse med varandra och i sagan om Paribanu porlar Negar Zarassis sopran i rollen som fen medan Johan Hwatz, Aláa Rashid och Henrik Lagercrantz som rivaler tävlar om högsta vinsten i livets lotteri.

Föreställningen är imponerande sammanhållen och gnisselfri i skarvarna trots så många medverkande från olika håll och med så skiftande erfarenheter. Alltsammans är en klart lysande present till Malmöbor och skåningar i alla åldrar i mörk midvintertid.

×