Eva Björkstrand älskar musik och lyssnar alltid när hon tecknar. Storfavoriten är Anna von Hausswolff men Eva gillar mycket

Malmökonstnär får pris

Eva Björkstrand gillar hundar. Både faktiska hundar och de där hundarna hon alltid har ritat i sina block. Som litet barn och som vuxen.
Hundarna som är en stor del av Eva Björkstrands konstnärskap numera ska också få stoltsera som motiv på de affischer som ska pryda reklampelare över hela landet, som är en del av priset hon vunnit.
– Jag kan fantisera om hur jag är i en stad i Sverige där jag aldrig har varit och så är jag ute och går med hunden och ser min konst på pelarna, en affisch med ett gäng svarta hundar som sitter och tar en paus. Det är en kul tanke, säger Eva och skrattar.

I kväll får hon ta emot priset på Liljevalchs i Stockholm, där hennes konst bestående av screentryck, tuschmålerier och affischer hänger fram till och med söndagen.
– Det känns lite högtidligt måste jag säga! Men det är jätteskoj. Jag gillar verkligen Liljevalchs, det är en väldigt vacker lokal, så mina tavlor blir kronan på verket där, haha.

En av motiveringarna till att du skulle vinna var att din “värld befolkas av dekadenta taxar, puffande pastellmoln ur rykande provrör och alldeles hjärtskärande små flickebarn på rymmen.” Hur hade din egen motivering sett ut egentligen?
– Oj! ”Hennes arbeten handlar om ljus och mörker men hon hittar den lilla strimma ljus som ofta tar sig in i mörkret”. Något sådant?

Du släppte din första grafiska roman ”Rymma hem” för någon månad sedan, hur var det att ta klivet att göra en hel roman?
– Mina två tidigare böcker var ju mer kollageböcker och med den idén jag hade till den här boken var romanen det som passade. Jag är intresserad av gruppsammanslutningar, det kan vara mc-gäng eller sekter, och därför tänkte jag först göra en bok kriminella mc-gäng. Men jag ändrade mig. Jag kände att jag nog ändå var mer intresserad av personerna som hoppar av. Och där har vi figuren Moses som romanen handlar om, som hoppar av gänget Dödslängtan. Med avhoppet följer en livskris och panikångestattacker och Moses försöker göra det enda riktiga – att hitta sig själv.

Gör han det?
– Han hamnar i ett hippiekollektiv som driver ett surdegsbageri och det slutar med att han får stanna där, så mycket kan jag säga.
Moses är ju en hund. Och det är väldigt mycket hundar i ditt konstnärskap över lag, hur hundtokig är du egentligen?
– Jag kan säga att hundarna bara har dykt upp. Intuition går inte att ta på. Men visst, jag är hundtokig. När jag var barn tecknade jag väldigt mycket hundar, och det roliga är att de teckningar jag gör i dag är ganska lika dem. Så även om det finns en viss förändring så är cirkeln sluten.

Har du alltid tecknat?
– Ja. Jag har alltid tecknat, ritat och skrivit till. När jag var barn ritade jag och mina kompisar på allt. På varandra. På en arm. På ett ben. Och vi skrattade och skrattade. Man uttrycker sig så som man är som människa. Samtidigt är det viktigt att kunna verbalisera kring sin konst, även om det är svårt att sätta ord på det i bland.

Kan du försöka?
– Ungefär som motiveringen faktiskt. Min konst handlar ganska mycket om ljus och mörker. Och om existensen. Bilder som beskriver livet.

Men var får du all din inspiration från?
– Den bara kommer. Jag har ett starkt kreativt flöde som jag för det mesta är väldigt tacksam för. Men i bland blir det tröttsamt också, för att jag måste tona ner mig själv. Jag sållar alltid väldigt kraftigt innan jag går vidare med något. I bland är det faktiskt så att vissa idéer gör sig bäst ogjorda.

×