Fortfarande mer patienter än medborgare

Nyligen har årets Pride-festival hållits, för att belysa livssituationen för personer med olika sexuell läggning och den diskriminering som fortfarande råder, i vårt land liksom i andra länder. I Pride-tåget fanns även funktionshinderrörelsen med under parollen ” samma fördomar – samma kamp”.

Fördomarna mot oss som lever med funktionshinder synliggörs inte. Dessa bara accepteras. Regeringen reagerar inte när boende i ett bostadsområde protesterar mot att man bygger gruppbostäder inom deras område. Inte heller blir det någon större reaktion från media.

I sin lägesbedömning och uppföljning av strategin för funktionshinderpolitiken som Handisam, Myndigheten för samordning av funktionshinderspolitiken, för en tid sedan lämnade till regeringen kunde Handisam konstatera att ”Personer med funktionsnedsättning har sämre levnadsvillkor än andra. Det visar sig på område efter område. Färre arbetar, utbildningsnivån är lägre, hälsan och ekonomin är sämre och rättssäkerheten äventyras. Utvecklingen mot ett samhälle för alla går för långsamt.” Rapporten är en skrämmande läsning.

Skrämmande är också att Handisams rapport i princip förbigåtts med tystnad. Hade dessa fakta gällt andra människor än oss som lever med funktionshinder hade det blivit ramaskri och hög debatt.

Regeringen förespråkar arbetslinjen, men detta kan vi inte se gäller personer med funktionsnedsättningar, eftersom man inte skapar tillgänglighet till i första hand offentliga arbetsplatser. Regeringen anser att fler ska satsa på utbildning, men samtidigt vill man minska byggandet av tillgängliga studentbostäder. Ett samhälle som utestänger grupper från delaktighet och en regering som inte bryr sig bidrar till ett segregerande samhälle.

Vi har en statsminister som anser det vara för dyrt att göra samhället tillgängligt och en bostadsminister som vill minska byggandet av tillgängliga bostäder och vi har en finansminister som inte ens vill träffa och diskutera med funktionshinderrörelsen.

Vecka efter vecka demonstrerar  stora delar av funktionshinderrörelsen utanför Rosenbad för att trycka på regeringen att fastställa att bristande tillgänglighet är diskriminering. Men regeringen tiger kallsinnigt.

Kan det vara så att vi lever kvar med fördomar att människor med funktionsnedsättning ses som samhällets utstötta, svaga, som måste omhändertas på samhällets villkor? Kan det vara synsättet ”lagom för funktionshindrade” som fortfarande styr regering och riksdag år 2013?

Den enda förändring till det bättre som skett är tillkomsten av LSS och den socialförsäkringsfinansierade assistansersättningen. Men den för många revolutionerade reformen håller idag på att urholkas. Många som haft rätt till personlig assistans under flera år förlorar den nu på grund av att rätten till assistansersättning tolkas allt snävare.

Trots denna verklighetsbeskrivning anser sig Sverige vara ett föregångsland inom ”funktionshinderpolitiken”. Ända sedan 1960 talet har de övergripande ”handikappolitiska” målen varit full delaktighet och jämlikhet. 2001 kom utredningen från patient till medborgare.  2008 ratificerade regeringen FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som bara blivit ännu ett dokument att lägga på den retoriska hyllan. 2013 är vi fortfarande mer patienter än medborgare.

HÖGA MÅLSÄTTNINGAR ÄR BRA. MEN INGET VÄRDA OM DE INTE ÄR ALLVARLIGT MENADE.

TVÅ REFORMER SKULLE VISA OSS OCH UTTRYCKA  ATT DEN POITISKA MAKTEN MENAR ALLVAR.

1.     LAGSTIFTA OM ATT BRISTANDE TILLGÄNLIGHET ÄR DISKRIMINERING.

2.     GE FNs KONVENTION OM RÄTTIGHETER FÖR PESONER MED FUNKTIONSNEDSÄTTNING STATUS SOM LAG.

Dagens fråga

Missar du ofta att äta frukost?

Loading ... Loading ...
×