Högst läsvärt samtidsdokument

Nikita vimlar runt i S:t Petersburgs gayvärld, ung och vacker och oförvägen, driven av en lust att leva och att älska som bultar så mycket starkare än rädslan för att råka illa ut i det ryska samhälle som på senare tid uppvisat en sådan häpnadsväckande intolerans mot just homosexuella.

Anna Focks romandebut Absolut noll (Ersatz förlag) är skrämmande aktuell, mer aktuell än hon visste när hon skrev den. Det är sommaren 2013, och medierna rapporterar om hur president Putin skriver under den bisarra lagen mot ”homosexuell propaganda” och om hur unga ryska bögar luras på dejtingsajter av nazister som är ute efter att tortera dem. Man vill tro att det inte är sant, men det är det, och det gör förstås Absolut noll till en än mer nödvändig bok.


För även om berättelsen om Nikita i hög grad handlar om ung kärlek i största allmänhet (och om vänskap, uppbrott, svek, sjukdom och död) så är det som politiskt samtidsdokument den fungerar allra bäst. Anna Fock har ett utmärkt språk, och lyckas stundtals måla riktigt effektiva metaforer, men gestaltandet av själva historien, karaktärerna, situationerna, håller en alltför ojämn nivå för att fullt ut övertyga av egen kraft. När det är som bäst är det mycket bra, jag glömmer att jag varken är ryss eller bög och identifierar mig helt och fullt med det allmängiltigt angelägna i Nikitas, Aljosjas och Volodjas kaotiska dans genom svettiga nätter och regnmulna dagar, genom sorg och lycka, men när det är som sämst blir det onödigt många ovidkommande detaljer och oengagerande stickspår.
Helheten är emellertid en absolut välsmakande och otvetydigt läsvärd dekokt på, låt oss säga lite Jonas Gardell, lite Håkan Hellström, lite Lilja 4-ever och en alldeles egen litterär röst som jag ser fram emot att läsa mer av.

Webb-tv kultur

×