var av tillfällig karaktär och utgjorde snarast ett slags scenografi för föreställningen Groupshow på Inkonst. Enligt uppgift var det Maike Lond som skapat det seriella verket i bakgrunden

När publiken blir deltagare

När jag på lördagskvällen begav mig till Inkonst, i Malmö, för att se föreställningen Groupshow visste jag inte alls vad som väntade. När jag så klev in i Inkonsts blackbox var scenrummet omgjort till ”galleri”.  Jag insåg att detta var en iscensättning av det som i konstvärlden kallas vernissage. En rätt egenartad situation eftersom vi som var där som publik nu blev en del av verket.
Under veckan som gått har Inkonst varit värd för den nordisk-baltiska Band:expanded-workshopen som letts av scenkonstnären och teoretikern Bojana Cvejic samt dramaturgen och koreografen Mårten Spångberg. Bland annat har arbetet handlat om att undersöka relationen mellan curatorn och konstnären. Bojana Cvejic har under den pågående workshopen hållit en öppen föreläsning om social koreografi i teaterfoajén och Mårten Spångberg visat föreställningen Slowfall i teatern. Nu gavs möjlighet att inom ramarna för kvällen få en fördjupad dialog med dem och de övriga deltagarna.
Vad det handlar om är bland annat att undersöka hur roller och strukturer i konstvärlden är beskaffade. Utställningen var alltså snarast ett slags scenografi som deltagarna skapat kollektivt, och verken som visades var av en tillfällig karaktär. De medverkande konstnärerna/artisterna såg också till att engagera sig i samtal med samtliga som kom in i lokalen. Jag hamnade i långa och intensiva samtal med bland andra Mårten Spångberg och Iggy Malmborg (en av medlemmarna i duon White on White, som jag skrivit om tidigare).  Ett par timmar pågick det hela.
Den öppna och experimentella formen innebär att ett arrangemang som detta blir vad deltagarna själva gör det till. Följaktligen är det svårt att i konventionell mening recensera ett verk som detta. Det gäckar på det viset både förväntningar och vedertagna uppfattningar om konst och scenkonst. På ett plan var det en kravlös tillställning där det även serverades nygräddade pizzor till alla som var där. Men eftersom det var de spontana dialogerna som utgjorde  föreställningens kärna krävdes alltså en motprestation.
Rollen som kulturkonsument förvandlas i det ögonblicket till något annat, deltagarens.  Det kan både vara en skrämmande utmaning och en intressant möjlighet, allt beroende på den individuella inställningen till vad konst är eller bör vara. Jag fann det givande, men hur andra besökare uppfattade det hela kan jag förstås inte veta.
×