Skön musikal om en skånsk skandal

Byggstenarna i Rikard Bergqvists, Martin Östergrens, Sara Jangfeldts och Mathias Venges musikal är enkla men effektiva; helheten är imponerande, en musikal med stort underhållningsvärde och många kvaliteter. Den har alla möjligheter att bli en succé när den efter en tid i Helsingborg ska ut på turné i Skåne med en avstickare till Jönköping för att åter landa i Helsingborg efter en tid på Malmö opera.

Intrigen, den mest spektakulära byggstenen, bjuder verkligheten på. Under åtta års tid på 1970-talet lyckades en damfrisörska från Malmö med enbart grundskolekompetens och obefintliga språkkunskaper få den skånska noblessen att tro att hon var toppdiplomat, hjärnkirurg, forskare som löst cancerns gåta, miljardär, språkgeni, dotterdotter till japanske kejsaren, guvernör i Kalifornien och annat i den stilen. Det fina folket svalde lögnerna med hull och hår och frisörskan och hennes ”bror” (i verkligheten hennes man som var kock), fyrstjärnig amerikansk general och toppnamn i CIA blev välsedda gäster vid åtskilliga societetsevenemang och fick umgängesvänner i den högre kretsen.

Det är en rent underbar historia att bygga en musikal på. Rikard Bergqvist har försett den med bra dramaturgi, väl fungerande dialog och habila sångtexter. De tre kompositörernas musik är en effektiv stilblandning, mycket jordnära schlager men med åtskilliga passager med elegant knorr. Detsamma kan sägas om koreografin, inget tillgjort konstlat men väl glad, snabb och medryckande. Scenografin och kostymerna går i samma spår: sparsmakat och mycket stilsäkert. Och den välgjorda ljussättningen skapar extra dimensioner som både accentuerar skeendet och driver upp tempot.

Effektiv är också Rikard Bergqvists regi. Som åskådare lever man med i föreställningen, man undrar hur huvudpersonen ska klara sig ur en uppenbar knipa och blir förnöjd när hon med hjälp av en lögn som är så grov att en vanlig människa skulle bli svart i munnen slingrar sig undan.

Men – som vanligt – står och faller hela föreställningen med aktörernas prestationer, och här står den mycket stadigt. Det är en meriterad, rutinerad och högkvalitativ ensemble Rikard Bergqvist förfogar över. Den behärskar fullt ut den talade dialogen, sången, aktionen och även dansen. Och det är jämnheten i ensemblen som ger föreställningen dess tyngd även om Anna-Maria Hallgarn i titelrollen och Rolf Lydahl som Åke bär det tyngsta lasset. Hon lätt och luftig med glitter i rösten, mer hårfrisörska än miljardär, han störtförälskad, medelåldersdesperat och resignerad stämma. Så Tobias Ahlsell som Bing, en bonnig lufs (förebilden lär ha varit på samma sätt) som det förefaller otroligt att någon skulle kunna ta för hög militär. Kring dessa Evamaria Björk, Cecilia Borssén och Annica Edstam som tre societetskärringar, satmaror som blir som lamm när de konfronteras med vad de tror är pengar och makt, samt deras åsnor till män.

Det är välspelat, roligt och mycket underhållande. Och även mycket tänkvärt. Skulle det gå att genomföra en bluff av den här kalibern även i dag? Säkerligen, och det sker oftare än man tror. Världen är full av trovärdiga lögnhalsar som i motsats till de här två enkla bluffmakarna skapar sig förmögenheter genom att knyta upp rumpan på godtrogna medmänniskor.

Med Carmencita Rockefeller har Rikard Bergqvist och de övriga visat att det går att skriva och sätta upp en musikal med kvalitet utan att köpa in pretentiösa produktioner från annat håll. Bara det är värt en extra eloge.


×