Foto: Martin Schönbeck

Det slår gnistor på hispan

Filmen blev ju samtidigt Jack Nicholsons stora genombrott i rollen som McMurphy och man kan nog säga att Nicholson i filmen stal rollen från indianhövdingen Bromden, som är den som är berättare i romanen.

Därför borde Kesey ha gillat den scenversion av ”Gökboet”, som Moomsteatern i Malmö nu satt upp. Den bygger på Dale Wassermans dramatisering, men är dessutom av Per Törnqvist anpassad till Moomsteaterns speciella förutsättningar med skådespelare med funktionshinder. Här är det nämligen åter hövdingen som står i fokus och som åser maktkampen mellan McMurphy och Syster Ratched på den psykiatriska vårdavdelning där allt utspelar sig, bakom lås och bom.

Liksom i tidigare större uppsättningar använder sig Moomsteatern också den här gången av gästande skådespelare liksom av medverkande från sin egen amatörverksamhet. Regissören Ragna Weisteen har med driven hand skapat en dynamisk enhet av ensemblen.

Dessutom har hon lyckats utomordentligt väl med att hitta en stämning av skiftande yttre och inre dramatiskt landskap med hjälp av rätt starka expressiva inslag som understryks av ljud, ljus, musik och projektioner. Spelet försiggår både på scenen, på en ramp mitt i salongen och lite varstans ibland publiken. Det borde vara upplagt för en salig röra och dåligt fokus, men så är det alls inte. Helheten fungerar bra och hela upplägget är så väl anpassat till att tillvarata ensemblens olika kompetenser.

Moomsteaterns egen Ronnie Larsson har rätt apparition för rollen som Hövdingen, lång och kraftig, fåordig och outgrundlig. I hans inre formar sig ett ordlöst uppror mot den härskande ordningen på den avdelning, där han mestadels nöter sin sopkvast. Till sist går han från tanke till handling.

Rafael Pettersson, gästaktör, har också den rätta gamängstilen och busigheten hos McMurphy. En livad småkriminell som lyckats snacka in sig från fängelset till psyket i tron att han snart ska vara ute i det fria igen. Med sin oförvillade och ohospitaliserade blick ser han på avdelningens strikta ordningsregler och absurda rigiditet och vill åstadkomma förändring. Men han utmanar starkare krafter än han anar och det uppsluppna upproret slutar i tragedi. Pettersson hanterar den här bravurrollen på bästa sätt och med på slutet allt större publikkontakt.

Alla minns vi en Syster Ratched i våra liv och arketypen för dem alla spelas här av Birte Heribertson. Hon är kanske en aning mildare än vi minns henne från filmen, en aning mer sorgsen över hur McMurphy ifrågasätter hennes välmenande diktatur, men när det kommer till kritan ändå blind i sin tro på att Ordnung muss sein och att elchocksbehandling kan skapa det lugn alla är betjänta av.

Nina Jemth gör bra ifrån sig i rollen som den ordrike och vankelmodige Harding, av vilket vi förstår att det hos Moomsteatern finns både kvinnliga och manliga patienter på samma avdelning, en orimlighet man inte tänker mycket på.

Övriga intagna utgör en tragikomisk samling individer och personligheter, där nästan var och en i någon eller några scener visar upp sitt inre. Men de kollektiva scenerna är som så ofta i Mooms-uppsättningar de starkaste uttrycken och den här gången är koreografi, scenbild, ljud och ljus sällsynt sprittande och levande. Det slår gnistor på hispan, kan man säga, och slutet på historien – som de flesta känner – är inte riktigt efter regelboken utan mer försett med brechtska V-effekter. Det fungerar bra det också.

Och så är det förstås, til syvende og sidst, ensemblens egna erfarenheter av vårdapparat och livshinder som ger den här uppsättningen av ”Gökboet” en alldeles särskild dimension, som utan att vara uttalad skapar extra tyngd och allvar.


×