Christine Owman har releasefest på Debaser imorgon. På scen cirka 22.30. Men kom i god tid. Christine utlovar en överraskning. Foto: Morgan Cugerone

Mer dynamik med Owman

– Hade jag varit en man hade jag velat sjunga som honom, han är min manliga motsvarighet, säger Christine Owman.
Mark Lanegan som vi känner från bland annat Screaming Trees och Queens of the stone age, har varit en stor inspiration för Christine Owman ända sedan hon var liten. Att han skulle medverka på hennes tredje album tyckte hon därför inte var något konstigt. Och möten behöver inte alltid vara så svåra.
– Jag gav honom helt enkelt min skiva på en av hans spelningar, och frågade om han ville sjunga på en låt jag gjort.

Mark Lanegan gillade både Christine Owmans musik och ville samarbeta med henne. Musikfiler skickades kors och tvärs och resultatet är låtarna ”Familiar act” och ”One of the folks”.
– Jag visste att våra röster skulle passa bra ihop men jag visste ju inte om han skulle känna likadant.
– Jag har fått en väldigt fin komplimang för hur vi låter ihop faktiskt. En journalist sa till mig att bland många andra som Lanegan gjort duetter med så har det varit skönheten och odjuret, men i vårt fall är Lanegan och jag båda odjur. Det gillar jag.

Christine Owman gillar när det är skruvat och skitigt. Men visst gillar hon det sensuella också. Och mörkret. Gärna ihop.
– Jag tycker man ska skriva texter som är starka och hoppfulla, men de får ändå vara mörka. Och berättande. Det är nog det som skiljer mest textmässigt mot förra albumet ”Throwing knives”. De var mer ifrågasättande och de här är mer berättande. Men jag vill fortsätta att inspirera, säger Christine.

Hur tycker du mer att du utvecklats sedan förra albumet du släppte 2010?
– Jag har skrivit musiken till två teaterföreställningar under perioden också och det har självklart påverkat. Det är mycket cellobaserat nu och jag har vågat dra det ett snäpp längre i arrangemangen. Men den största skillnaden är nog att jag vågat experimentera med dynamiken ännu mer. Det kan vara väldigt avskalat ena stunden och sedan låta som en hel symfoniorkester i nästa. Och det finns fler detaljer om man lyssnar på djupet.

Hur ser du på alla dina jobbroller då? Du spelar alla instrument, har spelat in allt själv, mixat och producerat. För- och nackdelarna med att jobba ensam?
– Fördelarna är att processen blir min egen. Men det är nackdelen också. Samtidigt är det väldigt fint att sitta där i sin egen bubbla där jag kan göra vad jag vill. Nackdelen är att man kan bli döv när man jobbat för länge med samma material. Då får man ta en paus och komma tillbaka lite senare, och använda bandkollegornas öron.

Det kanske blir tjatigt med Robert Plant-fråga så här tio år efter, men ska du inte göra något med honom snart igen?
– Det hade varit jättekul. Han gillade ju det jag gjorde då och det var ju precis i början av min karriär. Med tanke på min musikaliska utveckling sedan dess, så borde även det jag gör nu kunna falla honom i smaken. Det hade kunnat bli ett roligt samarbete.

Du får skicka ditt album bara så där apropå inget. Typ ojsan då.
– Haha, ja jag får göra det. Han kom ju faktiskt och frågade efter mig ett par år senare, men då tyckte bokningsbolaget att det var för tätt inpå att vi skulle göra något ihop igen.

I morgon har du releasefest för ”Little beast” på Debaser, vad kan vi vänta oss då? Du brukar alltid bjuda på något extra under dina spelningar.
– Jag har med mig fler musiker på scen denna gång faktiskt, vilket jag har längtat efter. Erika Rosén och Magnus Svenningsson som jag spelar med i DunDun, så det blir en annorlunda spelning med mig än vad man kanske är van vid. Och jag kan säga – kom i god tid. Innan konserten börjar sker det lite roliga hemligheter på scenen. Något jag inte kan avslöja vad det är, men som man inte får missa.

×