Svetlana Aleksijevitj. Foto: Dan Hansson/Scanpix

Gripande vittnesmål från
Röda arméns kvinnor

Sovjet var ett av de länder som drabbades hårdast under andra världskriget. Siffrorna varierar något, men enligt beräkningar dog drygt tjugo miljoner sovjetmedborgare. I Sovjet och Ryssland har de som deltog i kriget firats som stora hjältar, men historien om dem saknar nästan alltid en pusselbit – de omkring en miljon kvinnor som ingick i Röda armén.
Vitryska författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj har intervjuat flera hundra av de kvinnor som deltog i andra världskriget på Sovjets sida. I tegelstenstjocka ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” bildar deras vittnesmål som en kör av röster. Det är stundtals mycket gripande.

Många av kvinnorna ingick visserligen i stödtrupper eller var sjukvårdare, men det kunde innebära att man under strid och med fara för sitt eget liv var tvungen att rädda skadade kamrater på slagfältet. Dessutom fanns det bland kvinnorna exempelvis framgångsrika och berömda skarpskyttar, stridsvagnsbefäl och piloter.


Kvinnor verkade i stridande funktioner inom armén, flottan och flygvapnet, men många vittnar om hur de fick kämpa för att få komma till fronten. Ifrågasättandet började redan vid mönstringen och ofta saknades utrustning avpassad för kvinnor, exempelvis skor och kläder i lämpliga storlekar. Somliga begick regelbrott för att för att få komma till fronten och få utlopp för sin patriotism.

Aleksijevitjs bok är ett bra exempel på ett verk skrivet i traditionen oral history. Hon har intervjuat och gjort bandinspelningar med personer vars perspektiv är frånvarande i den konventionella historieskrivningen, som till stor del bygger på forskning i skriftliga källor. Resultatet är naturligtvis mångskiftande, men en röd tråd är att kvinnorna ofta fick utkämpa två strider – en mot fienden och en mot fördomarna mot kvinnor.
Det sägs att tyskarna betraktade de kvinnliga sovjetiska kämparna som onaturliga och monstruösa och att de oftast dödades istället för att tas till fånga. På hemmafronten betraktades de ofta med skepsis eller förakt, som om de vore smittade av att ha vistats i utpräglat manliga miljöer.

”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är ett verkligt pionjärarbete där krigets vardag ges lika stort utrymme som det heroiska. Bitvis är boken naturligtvis brutal, men kvinnornas vittnesmål är oftare både rörande och insiktsfulla.
Boken ingår i författarinnans livsprojekt ”Utopins röst”, ett storslaget försök att skildra den sovjetiska erfarenheten utifrån den ”lilla människans” horisont.

Webb-tv kultur

×