Motorcyklar är Camilla Mitkiewiczs passion. Hon har en KTM för enduro och en Suzuki för motocross. Foto: Gabriella Elofsson

”Blev inlåst
på toaletter”

Camilla bor kvar på samma gata i Revingeby, nära Revingefältet, där hennes motorsportintresse först tog fart. När hon var liten brukade pappa Stefan skjutsa henne på motorcykel till och från dagis några kvarter bort.
– Han hade byggt om mc:n lite grand för att kunna köra offroad. Ibland, om jag hade tur, så tog han en sväng runt på Revingefältet innan vi körde hem, och det älskade jag.
Som sexåring började hon tjata om att själv få köra mc. En arbetskamrat till pappan tipsade om att man kunde hyra små crosscyklar vid Sturup, och mest för att få ett slut på tjatandet lät han henne åka dit och prova.
– Jag var åtta år då, pappa tänkte väl att jag ramlar och slår mig, sedan vill jag inte mer. Men jag körde, ramlade, skrattade, väntade på att pappa skulle lyfta upp hojen och körde vidare igen. Och han tänkte: nu är det kört.
Kört, eller snarare körklart, var det också. Pappa Stefan, som själv kör enduro, har sedan dess engagerat sig till hundra procent i Camillas träningar och tävlingar. Hon är ute och tävlar nästan varje helg, både i Sverige och internationellt.
Fast hon fick en tuff start. De första klubbtävlingar i motocross gjorde hon som 11-12-åring runt om i Skåne. Startfälten bestod av bara killar. Attityden mot en tjej på banan var helt annorlunda mot i dag.
– Jag har blivit inlåst på toaletter för att jag inte ska hinna till heatet och börja köra, och de valde ut någon som ska köra på mig redan under träningen så att jag förhoppningsvis skulle visa skada och inte komma till start. När jag tränade visste jag att jag fick aldrig köra om, så fort jag var ikapp någon så stannade killarna och låtsades att det var fel på deras hojar. Det var alltid bara fel när jag kom ikapp.
När hon kom upp i tonåren var det fler tjejer som sällade sig till sporten, och successivt blev bemötandet på banorna bättre. De blev ett gäng tjejer som körde runt och tävlade i Sverige, och kämpade för att det skulle finnas SM i motocross för kvinnor, vilket det också blev till sist. Trots att Camilla nu har meriter som Nordisk mästarinna i enduro (2008) och bronsmedaljör med kvinnliga landslaget vid enduro-VM i Mexiko 2010, väljer hon oftast att inte prata om sitt motorsportintresse. Negativa kommentarer som ”kör hon motorcykel, kan hon verkligen göra det?” har lämnat en känsla av att motocross + tjej = ”skämmigt”.
– Det kan fortfarande vara så i dag, exempelvis när jag varit skadad står det ”flicka som ramlat av sin cykel” i läkarjournalen. De förstår inte att man kör motorcykel på elitnivå, det går inte in. Konstigt nog.
Däremot har hon en annan kanal för att få utlopp för den del av henne som är ”Cross-Camilla” – bloggen.
– Bloggen är min portal, där jag får vara mitt vanliga jag och prata motorcyklar, det har jag aldrig fått göra riktigt annars. Det var aldrig någonting som jag pratade om i skolan när jag var yngre, för jag ville inte att folk skulle tycka jag var konstig. Bara min närmsta familj visste då. Men jag struntar i vad andra tycker och tänker, jag kör för att jag tycker det är kul.
Vid sidan av livet på hojen finns fler ”manliga intressen”, som hon kallar dem. Pistolskytte är ett, hon tränade med militära landslaget ett tag. Hon är också stor djurvän, som hoppas skaffa egen hund någon gång. Men både det ena och det andra har skjutits på framtiden – ledig tid efter arbetsdagen går till fysisk träning, två-tre pass på gymmet varje vecka, träningskörning och tävling. Hon säger lite fundersamt att det är tur att facebook finns, det är så hon hinner vara social och höra av sig till vännerna – under de fyrtio minuter bussresan tar in till jobbet på SUS i Malmö. Hon arbetar heltid som arkivadministratör där sedan i januari, innan dess var hon kanslist på ögonkliniken. Lönen går helt och hållet till kassan för hojarna.
– Man offrar otroligt mycket bara för att kunna sitta på hojen och köra. Jag typ belånar upp allting jag har, jag skadar mig och allt socialt liv läggs åt sidan. Men det är det här jag lever för.
De andra i familjen med det polskklingande efternamnet Mitkiewicz (Camillas farfar kom från Polen till Sverige som flykting undan andra världskriget, här träffade han sin fru och fick barn) delar hennes engagemang. I den stora husbilen – ”crossbussen” – som står parkerad framför huset tar oftast både mamma och pappa plats när hon ska iväg på tävling.
– Jag hade inte kunnat hålla på med det här om inte min familj hade stöttat mig så mycket som de gör, det är jag jättetacksam för.

Vem har namnsdag i dag? Kolla här.

×