Birgitta Theander samlar på flickböcker. Självklart ingår Pella-böckerna i hennes massiva samling. Foto: Claes Hall och Arkivbilder

Hellre butter kämpe
än vacker dansös

Det känns nästan lite simpelt att min fiktiva följeslagare är journalist. Kanske enkelspårigt och utan tvekan förutsägbart. Men att Pella suttit på min axel sedan tidiga tonåren handlar bara till liten del om karriärdrömmar och ett delat intresse för ord. Med Pella är det aldrig så enkelt, och det är med viss tvekan jag närmar mig henne nu – dissekerar och fläker upp till beskådan. Får man gå så nära sina barndomshjältinnor? Bör man?

Efter otaliga omläsningar, nu med de akademiska glasögonen på, får jag nog svara ja. Det är möjligt att många av ungdomens förebilder gör sig bäst bak nostalgins filter, men Claques karaktärer hör inte till dem.
Vi träffar Pella som hastigast redan i kåserisamlingen Om Ni behagar. Där är hon en bifigur, inte sällan frånvarande men då omnämnd i tredje person. Det första beskrivande ord som förekommer om henne är faktiskt ”intelligenssnobb” och hon framstår som både säregen, lillgammal och just snobbig.

Vad rör sig i en sådan flickas huvud? Jag kan förstå att Claque ville fördjupa sig i just denna av sina karaktärer, och i Pellas bok får hon fritt spelrum i dagboksform. På ytan kanske fortfarande snobbig, men i takt med att vi får komma närmare (och hon växer ifrån de värsta tonårsfasonerna) en funderande, förtjusande och förvånande typ, som i alla fall jag inte mött någon annanstans.

Intrigerna är få, vi börjar på konfirmationsläger på småländsk prästgård, får småstadsliv och flickskolebetraktelser i bok två, reseskildring och karriärval i trean och så slutligen kärlek i nummer fyra. Ganska ordinärt, kan tyckas, men det är inte vad som händer som är charmen med Pellaböckerna. Det är hur hon beskriver det som händer, och allt hon tänker kring det, som håller mig fast.

Vid dissektionen visade det sig snabbt att det bästa sättet att lära känna Pella var genom negationer. Det är genom att berätta vad hon inte är hon mejslar ut bilden av sig själv. Och det är nog där någonstans som jag på ett mer intellektuellt plan förstår vad det är i Pella som slår an något i mig. För hur många är vi inte som fastnat i jämförelseträsket? Som håller upp glansbilder av andra på deras bästa dagar bredvid vår egen i spegeln efter en sömnlös natt? Som jämför det vi ser hos andra, flyktigt och utifrån, med det vi vet om oss själva efter år av eget ältande. I Pellas huvud är hon en och ensam. Som läsare skymtar vi efterhand, genom de ledtrådar hon i ovaksamma ögonblick ger oss, också något annat.

Det Pella och Claque skickade med mig i livet var – förutom det småsvart humoristiska förhållningssättet – en växande insikt om att jämförelserna inte tjänar så mycket till. Att vi är som vi är och bara till en viss gräns kan interagera med dem som inte kan acceptera oss som vi är. Pella blir så småningom lite mindre avog mot dem hon inte förstår sig på (hon inser att de har sina anledningar att vara som de är), men samtidigt mer medveten om att alla inte kan älska henne.

Pella låter också läsarna veta att flickor inte är på ett visst sätt. Hon beskriver hur hon slogs som barn, hur hon ryser vid tanken på att vara prinsessbakelsebrud och hur hon hellre vill sitta hemma och vara butter än vara en dansande älva på midsommarens bryggdans. Det behövdes någon som henne lika mycket när jag läste böckerna på 90-talet som när de skrevs på 50-talet. Frågan är om hon inte behövs ännu mer i dag.

”Det kan hända att jag tänker ljusblå flickrumstankar – men du tror väl inte att det bara är tankar som kommer till i ruffiga skrubbar som är värda något?”
(Pellas andra bok)

×